Rapport: Varken hora eller kuvads aktiviteter i Almedalen 2010

För fjärde gången i rad deltog Varken hora eller kuvad med en rad aktiviteter, mitt i politikervimlet på Almedalen, Gotland. Som vanligt skedde detta på den Alternativa politikerveckan, något som i det närmaste är en oas för gräsrotsorganisationer som vill lyfta frågor vid sidan av den mer etablerade Almedalsveckan.

Likt tidigare år skedde aktiviteterna på St. Hansskolan i centrala Visby under temat ”fattigdom”. I skolans stora aula hade vi en heldag den 9 juli där tre seminarier ägde rum. Den första handlar om en av våra hjärtefrågor – tvåårsregeln och kvinnors asylskäl.

Seminarium kl 10:30 – 12:30:

2-årsregeln Fokus på kvinnans asylskäl

Inledning av Christina Folke från Roks och Amineh Kakabaveh riksdagsledamot (V) och ordförande i Varken hora eller kuvad. Paneldebatt med Anne Ludvigsson riksdagsledamot (S), Helena Bargholtz riksdagsledamot (FP) och Bodil Ceballos (MP), Stephanie Thögersen, Sveriges Kvinnolobby och Inger Stark, fullmäktigeledamot och ansvarig för skolfrågor i Stockholm, arbetat länge med frågor som rör genuspedagogik och hedersrelaterat våld

Inledningsvis diskuterade Christina Folke från ROKS hur många som egentligen utsätts för den så kallade fruimporten som tvåårsregeln syftar till att motverka. I sitt arbete har ROKS kunnat ringa in problematiken, där kvinnor från framförallt Sydostasien, Mellanöstern, Afrika och Sydamerika drabbas.
En av de viktigare maktfaktorerna som de svenska männen i detta fall besitter är den språkliga, samt bristen på information om de rättigheter som alla kvinnor i Sverige har. Lägg därtill ett mindre nätverk och en ofta synlig motvilja/okunskap om hur man handskas med myndigheter. Dessutom existerar problemet med olika tillämpning av rådande lagar i olika kommuner. Med frågan ”vad är politikerna rädda för?” riktades en rad konkreta synpunkter till publiken.

Anne Ludvigsson talade därefter om att männens ansvar måste bli tydligare, men också att en viss utveckling rörande fruimporten också har setts. Även om tvåårsregeln bör ses som ett steg framåt påvisades även bristerna i denna lagstiftning. Med hänvisning till det Socialdemokratiska partiprogrammet förklarade Ludvigsson att genusutbildning måste genomgås av personal på migrationsverket. När ordet gick vidare till Helena Bargholtz framkom regeringens planer om att ge ett nytt förslag i höst i frågan. Sammanfattande diskuterades den särskilt utsatta situation i termer av att kvinnorna är ytterst utlämnade. När de konkreta åtgärderna diskuterades fyllde Ceballos i att alla partier är överens om problembilden, men att lagstiftningen inte är tillfredställande. Detta på grund av stort utrymme för stora möjligheter för lagtolkning hos myndigheterna. Med anledning av detta argumenterade Ceballos för att reglerad invandring i grunden är ett av de stora problemen i sammanhanget. ”Och hur många gånger ska man behöva anmäla ett brott innan det går till åtal? 8-9-10 anmälningar?” frågade sig Ceballos och pekade på den bevisbörda som drabbar utsatta kvinnor.
Bland övriga åtgärder som presenterades fanns även fattigdomsbekämpningen och varningar redan i kvinnors hemländer för att i ett tidigare skede komma i bukt med problemet. Med erfarenheter från sitt arbete som socionom och socialarbetare påpekade Amineh Kakabaveh vidare att socialtjänstens arbete och kunskap är otillräcklig. Alltför stor del av det praktiska arbetet läggs ner på administration, medan möten med utsatta blir lidande. Dessa erfarenheter föreslogs komma mer tillrätta om ett mer intensifierat samarbete över blockgränserna skedde. Även det rasistiska i att utländska kvinnor förutsätts kunna bli utsatta för mer kränkningar än svenskor med hänvisning till ”ömmande omständigheter” kritiserades. Praxistillämpningen som tvåårsregeln enligt Amineh egentligen är, är i själva verket unik på grund av de många fallgropar som kan drabba utsatta kvinnor blev också ett ämne som togs upp.

När Inger Stark gjorde entré i debatten kom fler erfarenheter. Som sittande i Stockholms kommunfullmäktige sedan 1994 ansåg hon att kommunen måste ta ett större ansvar, bland annat genom att kommunala skyddade boenden måste skapas, samt att kvinnojourer måste stödjas. Likt tidigare debattörer lyftes även problematiken med olika tillämpning av lagar, ”kommunerna måste ta ett helt annat ansvar. Skyddade boenden måste finnas kommunalt och då ska socialtjänsten tamejfan ställa upp!”, menade Stark.

Stephanie Thögersen talade vidare om SKL:s arbete med att utbilda Sveriges kvinnojourer om asylprocesser. Problembilden som målats upp övriga debattörer fick medhåll från Thögersen som menar att lagstiftningen måste avskaffas, samt att verkligheten visar att inte ens fällande domar mot männen tycks vara en garanti för att kvinnornas situation ska bli bättre. ”Lagstiftningen i Sverige är absurd om man ska stå ut med våld i två år”, sa hon och tillade att många män är medvetna om lagstiftningen, vilket gör att den lättare kan kringgås.

När EU-direktivens roll kom upp manade Ceballos till att denna bör stärkas. Kakabaveh ansåg att den svenska lagstiftningen snarare ska stärkas istället för att gå via EU. ”Om vår lagstiftning ska gälla, d.v.s. något vi valt, så handlar om liv och hälsa. Då ska vi välja för att det ska finnas någon demokrati”, avslutade hon.
Bargholtz manade till att den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström skulle kunna kontaktas och att det rimliga. ”Skydda kvinnorna, men se också till att man gör allt man kan åt att göra något åt männens missbruk av kvinnor”, kommenterade hon.

Panelen var även enig när det gällde att SFI-undervisningen bör vara en naturlig del av rättighetsupplysningen för nyanlända, något som skulle gynna kvinnor. ”SFI går att göra obligatoriskt, det gäller att våga vara tuffa i de här frågorna!”, menade Ludvigsson.

Debatten lockade ett 20-tal åhörare och avslutades i en stor enighet mellan organisationer ute på fältet och representanterna från riksdagen, något som ger hopp om förändringar i framtiden.

Ekim Caglar

 

Seminarium kl 14:00 – 15:45:

Feminism utifrån ett antirasistiskt och globalt perspektiv – NGO:ers roll i biståndsarbete med fokus på kvinnor

Deltagare: En av de mest kända debattörerna och föreläsarna på teman kön, krig, imperialism och feminism från Kanada är Maliha Chishti, fil. dr. vid universitetet i Toronto. Hon är också verksam med föreläsningar och annat praktiskt arbete utomlands med inriktning på kriget mot terrorn och situationen i Irak och Afghanistan. Men framförallt är hon vår särskilt inbjudna internationelle gäst till seminariet. Gudrun Tibbe Tiberg, Kvinnor för Fred och Feministiskt initiativ och Gerd Johnsson-Latham som arbetat länge med internationella jämställdhetsfrågor på UD och varit ordförande i Kvinna till Kvinna.

Samtalsledare: Ann-Margarethe Livh oppositionsborgarråd (V) och ordförande i Vänsterns internationella forum (VIF) och Anne Ludvigsson

Efter Anne Ludvigssons inledning om vikten av kvinnligt inflytande i utveckling, som en förutsättning för sociala och ekonomiska framsteg, började Malihas anförande som i princip fyllde aulans alla sittplatser. Som feministisk forskare, antikolonial, antirasist och antiimperialist förklarades syftet vara att utveckla biståndspolitiken som råder i Väst.
Temat förklarades med den ökade ”NGOiseringen” (”NGOization”), och stor vikt lades på den politiska innebörd som NGO-arbete har. Ett av exemplen är enligt Chishti hur de säkerhetspolitiska aspekterna blivit mer framträdande med västligt biståndsarbete sedan 9/11. Utvecklingen förklaras till och med som att säkerhetspolitiken står över utvecklingsarbetet i många fall. De interventioner som setts under senare tid har således även en hjälporganisationsaspekt, där hård makt assisteras av så kallad mjuk makt. I detta skeende fyller NGO:er enligt Chishti en viktig funktion för t.ex. USA i krigen i Irak och Afghanistan.

Chishi argumenterar för att svaga stater medvetet utnyttjas eftersom återuppbyggnaden tydligare kan avspegla biståndsgivarnas intressen. På så sätt blir NGO:s en viktig aktör för andra länders ökade inflytande. För att exemplifiera kom den retoriska frågan hur man hade reagerat på om man i Väst skulle behöva humanitär hjälp, en hjälp som sedan skulle utnyttjas för att få politiskt inflytande. Detta synsätt kallar Chishti för liberal imperialism. Den har en bra aspekt som arbetar för frihet, demokrati och konstitutionell rätt, men har även en baksida som handlar om nyliberala reformer i syfte att privatisera och låta marknaden härska. ”Till och med Världsbanken menar att reformerna är en våldsam process. Därför använder man liberala metoder också”. Detta menar Chishti syns tydligt i hur kvinnorättsgrupper opererar i t.ex. Afghanistan, där samarbetsvilliga NGO:s, d.v.s. de som gärna följer ”imperiets intressen” belönas i biståndssammanhang, med stora uppdrag och ekonomiska medel till sitt förfogande. En beroenderelation, med andra ord. Detta sammanfattas med att ”varje dollar som går till bistånd innebär att hemlandet tjänar mer för varje satsad peng än de man säger sig hjälpa”.

Projekt och bidrag för att öka jämställdheten är bra, men metoderna är felaktiga, sammanfattade Chishti, inte minst eftersom hierarkiska relationer skapas.

Efter det inledande anförandet beskrev Gudrun Tibbe Tiberg Kvinnor för freds projekt i Irakiska Kurdistan, där arbetet i en miljö med många äldre män framställdes som påfrestande. Problem finns dessutom med knappa resurser. Tiberg förklarar också att Kvinnor för freds arbete ständigt utvecklas och att man söker pengar från Kurdistans Regionala Regering (KRG). Med Maliha Chishtis presentation menar Kvinnor för fred att man får bättre koll på hur man ska arbeta med frågorna.

I debattdelen delade Gerd Johnsson-Latham med av sina erfarenheter, som kvinnorättsaktivist, f.d. ordförande i Kvinna till kvinna och arbete på UD i jämställdhetsfrågor. Av tradition har man kunnat se att kvinnor representeras mindre och mindre ju högre upp i hierkarin man kommer. Det innebär att kvinnors roll är viktig på gräsrotsnivå. Med en återkoppling till Chishtis anförande argumenterade Johnsson-Latham även för att den syn som tidigare har präglat utvecklingsarbete, där Nord ska lära Syd, börjat förändras. Gemensamt för Nord och Syd är annars hotet från religiös fundamentalism. Sammanfattningsvis menar hon att ett ord ofta är viktigare än andra sett till arbete med kvinnors rättigheter; transformation.

Samtalsledare för seminariet var även denna gång Ann-Margarethe Livh, oppositionsborgarråd i Stockholm (V), men även ordförande i Vänsterns Internationella Forum, där man arbetar enligt arbetsmodellen med förändring nerifrån och upp, och inte tvärtom, något som man anser är viktigt i kvinnorrättsarbetet.

Sammanfattningsvis kan det sägas att enigheten om att kvinnor måste ses som en viktigare aktör i biståndsfrågor var tydlig i panelen, utifrån alla de olika erfarenheter som samlats i panelen. Maliha Chishti beskrev hur männen snabbt samlas när biståndspengar för jämställdhet ska delas ut, Livh talade om erfarenheter från VIF:s arbete i olika delar av världen, Tiberg förklarade hur Kvinnor för freds projekt i Irakiska Kurdistan utformats, medan Johnsson-Latham kunnat peka på att förändrngar också har skett.

Ekim Caglar

Seminarium 16:00 – 17:30:

Kvinnor i krig

Maliha Chishti, Amineh Kakabaveh (ordf. VHEK och med erfarenhet från krig), Kerstin Grebäck (Internationell ordförande i Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet), Gerd Johnsson-Latham Samtalsledare: Ekim Caglar projektansvarig VHEK, statsvetare och frilansjournalist

Maliha Chishti gjorde en analys som bygger på egna erfarenheter  som ”gender consultant” i Afghanistan. Det var ett historiskt ögonblick med FN:s resolution 1325 i Säkerhetsrådet eftersom man där talade om kvinnors aktiva deltagande i fredsprocessen. Chishti blev indragen i detta arbete men började också kritisera resultaten.  Resolutionen blev glömd två veckor senare, när man sände en delegation till Israel.

”Det jag gör nu är att identifiera underutveckling, analfabetism och fattigdom som man nu har ’byggt in’ i säkerhetspolitiken. Man vill identifiera, kontrollera och delvis bevara dessa faktorer. NGO:s stödjer omedvetet denna utveckling. Mitt arbete är att analysera vad som händer med jämställdhetsmålen i detta. Kriget är främst ett ideologiskt krig, för att förmedla västerländsk liberalism, därför måste det uppvisas att något händer. Ska se bra ut. Det är dock inte möjligt att på fyra år transformera ett samhälle så. Man använder kvinnorna för att demonstrera denna förändring. De anklagas av sin egna makthavare för att förråda den traditionella kulturen. Varje kvinna som aktivt tar del i denna uppbyggnad används av pressen i väst som positivt exempel och blir samtidigt hett villebråd för de egna. För att arbeta där, måste man vara medveten om dessa ideologiska och historiska förutsättningar. Kvinnorna måste navigera mellan de båda arméerna. Vi måste medvetandegöra våra organisationer om detta”, menade Chishti.

Kerstin Grebäck berätta om Kvinnor för fred och frihet. Hon arbetade inom FN och för de mänskliga rättigheterna (som säger ”live together in brotherhood”). Ändrades först 1993. Sedan har FN arbetat aktivt med detta, bl. a. i rapporter från UNIFEM.  Vad har då hänt med resolutionen 1325? Försvarsministern tog upp frågan och menade att om vi vill ha fred så måste vi använda kvinnorna. Sant, men detta kan missbrukas. Men resolutionen talar också om hur man ska kunna förhindra krig, något som vi nu fokuserar på.

Gerd Johnsson. Några områden:

NGO måste förändra synen på vad utmaningen är. I Afghanistan och Irak tror man bara på militära lösningar. Men de måste också vara politiska.
Resolutionen 13.25 har sina rötter i Beijing-konferensen. En parallell process pågår i internationella krigsdomstolen mot våldtäkter. Det är värre straff på att våldta i krig än i fred!  Det finns en risk att vi använder resolutionen som ett alibi för att inte lägga jämställdhetsaspekter.
Hillary Clinton talar nu om att säkerhetspolitiken fokuserar på säkerhet och utveckling. Av de internationella fonderna för utveckling satsas 1500 miljarder dollar på krig, 120 miljarder dollar på säkerhet och utveckling. Iran och Afghanistan får ungefär en tredjedel av detta. Ändå har de den högsta dödligheten vid förlossningar i världen. Kvinnorna kallas förrädare. Hur kan kvinnor få legitimitet som representanter i förhandlingarna?

Amineh berättade om sittarbete för kvinnor i krig. Hon befann sig själv i krig från hon var 6 till hon var 20 år. Har nu rest mycket i världen, men funnit få kvinnor som känner till FN-resolutionen. De har inte förtroende för dem som kommer utifrån. Skulle vilja har ytterligare en resolution, som tillåter kvinnor att delta i fredsarbetet. I Carl Bildts 225 uttalanden finns ingenting om kvinnorna. Till Irak, Afghanistan etc. sänder man män som talespersoner för de flesta organisationer.  Låt kvinnorna föra denna talan och delta i fredsprocessen!

I Palestina satsar man t.ex. på utbildningen av männen.  Även här i Sverige frågar man inte efter kvinnornas erfarenheter från krigföring. Om vi inte själva är medvetna om detta, kommer vi inte att klara av att föra fram frågorna.

Hur kan vi gå vidare? Kerstin berättade från Jordanien där kvinnorna sa att de västerländska kvinorna givit upp genom att hänvisa till kulturskillnaderna. Vi måste skicka kvinnor, i alla sammanhang! Ett exempel i Kosovo: kvinnorna fick lära sig köra traktor och sköta jordbruket när männen hade försvunnit

Gerd: Tillgång till fonder är viktigt. Kvinnor måste involveras att sedan måste det vara jämställdhetscheck på hur de används. I oktober fyller resolution 13:25 tio år och det är att bra tillfälle att ta upp och värdera den.

Mahila: Neo-liberalismen förklär sig. Forskning om post-conflict” länder visar att man skapar förutsättningar för krig genom den ekonomiska politiken. Har visat sig att tex Världsbanken i 30 år bidragit till förutsättningar för krig. Detta kallas för ”fredsbyggande”. Vi vill skapa öppenhet men vi kommer inte in i krigssystemet.

Amineh: Vi borde ha en jämställdhetsrådgivare till statsministern och alla ministrar.

En fråga ställdes om minskningen och förskjutningarna idet svenska biståndet, som drabbat NGO:s och nu används för t ex de svenska trupperna i Afghanistan.

Gerd menade att regeringen har fokuserat på jämställdhetsfrågor, men det har inte åtföljts av pengar.  Sverige har fortfarande ett stort bistånd, men det har varit nedskärningar.

Amineh: biståndspengar ska nu även användas till utländska studenter i Sverige, så det går helt enkelt till de rikas barn. Vår ”insats” i Afganistan befäster  taliban-regimen menade  t ex en parlamentsledamot som besökte den svenska riksdagen, Malalai Juya.

Ann Mari Engel

* * *

Vi vill tacka alla lyssnare och deltagare för mycket lyckade arrangemang med en rad viktiga frågor som har aktualiserats och debatterats.

Ett särskilt tack går naturligtvis också till alla de organisationer vi samarbetat med för att skapa bredd, kunskap och möjligheter i förberedelser och arrangemang. I detta samarbete har Alternativveckan, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, Vänsterns internationella forum, ABF Gotland , UNIFEM, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, Riksdagens tvärpolitiska nätverk mot våld och förtryck i hederns namn, V-kvinnor i Norrtbotten och Sveriges Kvinnolobby ingått.

Rapport sammanställd av Ekim Caglar & Ann Mari Engel.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *