Under september månad pågick Botkyrka kommuns Hållbarhetsvecka, där föreningar som är verksamma i kommunen anordnade olika aktiviteter med hållbar samhällsutveckling i fokus. Varken Hora eller Kuvad arrangerade tillsammans med med ABF i Botkyrka och Verdandi ett seminarium kring ämnet jämställdhet som en aspekt av hållbarhet för Botkyrka kommun. I fokus för seminariet var invandrade kvinnors förutsättningar i kommunen vad gäller till exempel tillgång till arbete och den socioekonomiska situationen.
Varken Hora eller Kuvad har under lång tid i samarbete med flertalet invandrarkvinnoorganisationer haft samtal kring hur invandrarkvinnor marginaliseras i det svenska samhället och diskussionen har varit kring kulturskillnader, hedersnormer och jämställdhet. Det blev ett livligt samtal om kvinnornas situation, många frågor och förslag till åtgärder från alla håll. Ett femtiotal kvinnor med invandrarbakgrund från föreningarna Verdandi Fittja, Filippinska föreningen Botkyrka och kvinnokursen på Botkyrka folkhögskola och
kommunpolitiker från (M), (Mp), (S) och (V) träffades i Botkyrka den 17 september 2012.
Amineh Kakabaveh, ordförande för föreningen Varken hora eller kuvad och riksdagsledamot (V) höll i samtalet. Hon presenterade föreningarna: Många av kvinnorna hade bott trettio år i Sverige. De bakade, vävde, kokade kaffe, etc., dessvärre mest inom hemmets väggar. De dög till mycket mer än så. De behövde arbetstillfällen och kunskaper i svenska. Kvinnorna ville nu själva berätta:
Suleima hade jobbat i en städfirma från 1986. Så såldes firman och hon blev arbetslös. Nu knöt hon mattor, men riktiga arbetstillfällen fanns inte utom i Verdandi, där det startats ett projekt. Själv var hon analfabet och ursprungligen från Turkiet. Hon ville gå i skolan och lära
sig svenska.
Esme kom till Sverige 1996. Hade hon vetat mer om förhållandena skulle hon ha lärt sig svenska och inte skaffat så många barn. Ingen hade berättat för henne. Hennes man hade jobb på posten och försörjde henne, men hon ville ha eget arbete. Barnen var nästan vuxna nu och
studerade.
Judan hade varit i Sverige sedan 1979 och hade åtta barn. Hon hade varit sexton när hon gifte sig, gått två år i turkisk skola ch två år i svensk men inte jobbat i mer än två år. Hon ville ha arbete. Alla borde ges möjlighet att gå i skola och lära sig svenska.
Esabelle Dingizian (Mp) sa att det fanns många som inte kunde svenska men ändå hade jobb.
Vilka andra hinder och svårigheter fanns?
Hallala sa att många kvinnor inte visste någonting om det svenska samhället.
Zenaida ville att alla skulle få möjlighet att arbeta. Hon hade jobbat länge. Nu hade hon gått i
pension.
Andra kvinnor (flera sa inte sina namn) sa att det inte var alla som fick någon samhällsinformation men att man själv också måste ta initiativ för att få den. Många kvinnor fastnade, det kunde vara männen som stod i vägen eller något annat. För det mesta var det män som var aktiva i föreningar och föreningar med män fick mycket mer i bidrag än kvinnorna. Kommunen borde ställa en lokal till förfogande där kvinnor kunde ges möjlighet att arbeta – t. ex. med catering, kafé och textilier. Detta var det flera som sa och samtalsledaren instämde: det borde finnas ett socialt företag i kommunen där kvinnorna kunde sälja sina produkter till kommunens invånare, t ex bageriprodukter.
Amineh sa att det behövdes jämställhetsplaner i varje förening.
Jens Sjöström (S), underströk att man jobbade med jämställdhetsfrågor i kommunen, kartlade, såg över resurser, statistik, föreningsliv och så vidare. Han hoppades se resultat om något år. Men till och med kvinnoföreningarna företräddes ofta av män, ibland företrädde samma män flera föreningar. Sverige hade en könssegregerad arbetsmarknad med höga krav, också yrkesutbildning krävdes. Företagen var rädda för kulturkrockar inom sin verksamhet, här fanns en diskussion som kommunen måste ta. Dessutom exkluderades människor redan före
anställningsintervjun.
Mats Einasson (V), sa att det inte blev fler jobb för att kvinnor lärde sig svenska. Det var arbetslöshet i Sverige. I första hand måste man nu hitta dem som inte fått information om SFI och annat för att på så sätt försöka komma vidare.
Andra kvinnor påpekade hur svårt det var på arbetsförmedlingen för dem som saknade datakunskap och kontakter. Det var viktigt att lära sig svenska också för barnens skull. Ett av hindren var de dyra resorna i tunnelbanan – 800 kr i månaden som man inte hade.
Amineh frågade om man inte kunde ha svenskundervisning på jobbet?
Jens (S) menade att SL hade en märklig prispolitik. Han undrade om det hade varit bra eller dåligt att flytta SFI till Tumba, många hade fått svårigheter med en höjd taxegräns. Socialt företagande som hade efterlysts av flera var en statlig uppgift med magra resurser.
Kommunen hade inga sådana medel.
Jimmy Baker (M) sa att det var problematiskt att införa tvingande bestämmelser men obligatoriskt att alla fick information om hur det svenska samhället fungerade. Han ville tillägga att unga kvinnor födda i Sverige också hade svårt att få jobb.
Mats (V) sa att man måste se till att utbildning och studiemedel fanns. Ett forum där man kunde nå ut till föräldrar var öppna förskolan
Esabelle (Mp) ansåg att arbetsförmedlingen borde kvotera in invandrare.
Jens (S) ville att kommunen skulle se till att företag flyttade till kommunen och att den anställde arbetslösa ungdomar.
Jimmy (M) tyckte att det bättre att göra människor anställningsbara och inte konstruera jobb.
Jens (S) svarade att mycket arbete behövdes i kommunen bl a i parker och i förskolan, det var inga konstruktioner.
En kvinna från folkhögskolan i Botkyrka beskrev hur svårt det var att ta sig in på kvinnokursen där, 70 sökande till 18 platser. En annan bekräftade att många inte hade råd med SL-kort. Man jobbade här och där, där det gick, utan kontinuitet, klarade sig inte på
det. Många kunde inte heller hantera datorer. Praktikplatser saknades och många kunde inte engelska, vilket var ett hinder när man sökte jobb. Istället borde man se till att ta tillvara på andra språkkunskaper: turkiska, arabiska etc.
Föreningen VHEK:s slutsatser är att:
– jämställdhetsperspektiv måste ingå i varje verksamhet som finansieras kommunalt
– kvinnor måste själva vara representerade på sina egna villkor
– datakurser och svenskundervisning måste finnas i varje kommun för att utrota analfabetism
bland kvinnorna, kombinerat med fysisk aktivitet för att förebygga ohälsa
– barn och tvångsäktenskap måste kriminaliseras – annars kommer problemen att fortsätta
– kvinnorna måste själva få bestämma. Det har kommit fram att andra bestämmer från vaggan
till graven och att kvinnor och flickor måste säga ja.
– kvinnorna vill inte leva i könsapartheid, utan vara som alla andra och bli behandlade som majoritetskvinnor.
Vid pennan Eva Nauckhoff
i styrelsen för VHEK