Gräsrotstjejer i förorterna: Erfarenheter och diskussion i Rinkeby den 2 april

Gå ihop, vi är många. Alla behövs! Bryt könssegregeringen där den finns – låt oss fika på förortskaféerna! Kvinnorörelsen behöver ställa krav på politikerna! Organisera alla rasande tjejer! Rasande och inte rasistiska! Hur många fler tjejer ska behöva fly för sina liv? Och hur länge till ska vi tjejer behöva ”invandra”? Fler såna här möten behövs där vi pratar med varandra! Gå vidare!

Detta var några av budskapen under den livliga debatten i ABF-huset i Rinkeby den 2 april om unga invandrartjejers erfarenheter av att växa upp i det svenska samhället, som anordnades av föreningen Varken hora eller kuvad (VHEK). I panelen deltog fyra unga tjejer, Asli, Roza, Marjana, Maria samt Ann-Margrethe Livh och Amineh Kakabaveh. Margareta Olofsson var samtalsledare. Samtalet med publiken blev intensivt och intressant. [1]

Amineh, ordförande i VHEK, inledde med att tala om de etniska, splittrade grupper som bildats av kvinnor i förorterna och om behovet att gå samman. Återigen måste kampen för kvinnors rättigheter föras kring grundläggande och enkla saker som rätten att klä sig och sminka sig som man ville. VHEK hade haft ett första seminarium om ”Gräsrotsfeminism då och nu” i december. Detta var det andra. Det tredje skulle hållas den 7 maj på Feministiskt forum i ABF-huset i Stockholm. Steg för steg skulle slutsatserna knytas ihop för att se hur man gick vidare.

Maria, som är född och uppvuxen i Rinkeby, beskrev hur stadsdelen förändrats under hennes livstid. När hon var liten kände alla varandra, det fanns tjejföreningar, debatter, Alla kvinnors hus och festivaler. Men i tonåren blev hon kallad hora i centrum och konflikterna mellan de boende hårdnade alltmer.

Marjana blev bortgift som 13-åring och födde sitt första barn vid 16 års ålder. Sociala myndigheter förstod ingenting och hade inte givit något stöd. Hon var väldigt trött på den bortvändheten. Svenskar var fega när det gällde att stå upp för vad som faktiskt handlade om mänskliga rättigheter och om unga tjejers liv. Det förebyggande arbetet var det viktiga. Att ge skydd åt varenda utsatt tjej var inte någon lösning.

Dessutom var det så tröttsamt på att bli kallad för invandrare hela livet. Hur länge skulle man behöva vandra? Hennes unga dotter skulle inte tvingas ha det så.

Asli växte upp i Sundsvall och berättade om hur tufft det var att växa upp som invandrartjej och få öknamn efter sig av både män och kvinnor. Det hjälpte inte att hon ansträngde sig för att bryta utanförskapet. Hon blev satt i ett fack och diskriminerades både som invandrare och som tjej.

Politisk påverkan måste till, kvinnorörelserna måste ställa krav på politikerna!

Roza växte upp på Södermalm, där hon å ena sidan skulle passa in i den svenska kulturen i grannskapet, å den andra i romsk kultur hemma. Rom fick man inte kalla sig. Man fick säga att man kom från Polen eller nåt liknande. Annars blev man kallad zigenarjävel och räknades inte för att man ändå snart skulle bli bortgift. Hon hade aldrig haft någon granngemenskap. Att komma till Skärholmen hade varit en lättnad, att slippa leva i den svåra kluvenheten mellan hemma och ute.

Margareta, samtalsledare och ordförande i Rädda Barnens Stockholms distrikt, ställde frågan om den feministiska rörelsen kanske var död? Hur hade Grupp 8 lyckats?

Ann-Margrethe, boende i Rinkeby, oppositionsledare för V i Stockholms stad och deltagare i Grupp 8-rörelsen, sa att den uppstått i en tid då det fanns mycket kraft och brett samhällsstöd för kvinnokampen. Backlashen blev hård, särskilt i förorter som Rinkeby. Allaktivitetshuset byggdes om till moské och för kvinnor hade alla aktiviteter lagts ned. Det fanns inte ens ett kafé där kvinnor kunde träffas, för där satt män. Politikerna i Stockholm ville inte se och förstå utan rustade ned: personalen på biblioteket hade skurits ned liksom kvinnofridsteamet. Familjecentralen lades ned. Sånt drabbade först och främst kvinnor. Unga tjejer fick betala priset. Våld mot unga tjejer ökade och osynliggjordes. I många förorter hände samma sak. Förebyggande arbete behövdes redan i förskolan. Som det nu var bussades barnen till fria förskolor på andra orter utan kontakt med varandra.

Det raseri som en gång drev Grupp 8 att ställa krav på t ex dagis och fri abort hade vi alltså ännu inte lyckats uppbåda.

Amineh påpekade att fritidsgårdarna dessutom blivit killarnas arena. Tjejerna marginaliserades också på det sättet. Också de aktiva kvinnorörelserna hade marginaliserats, splittrades och konkurrerade ofta med varandra. Feminismen hade blivit statsfeminism.

Livliga röster från publiken i samtal med panelen:

–         Vi är många och kvinnorörelserna behöver enas!

–         Vi missar den strukturella nivån och kvinnors underordning. Vi talar om en viktig samhällsfråga.

–         Varför vänder sig inte politikerna till oss kvinnor?

–         Tiden är mogen att bygga allianser och hitta nya former för organisering – som i Nordafrika t ex.

–         Se med klassperspektiv på förorterna!

–         Till Rinkeby flyttar de som just kommit till Stockholm, så var det också förr med inflyttningen från den svenska landsbygden.

–         Alla behövs, såväl etniska kvinnogrupper, aktivister som statsfeminister, som kan ge stöd inifrån statsapparaten

–         Raseriet mot hur unga invandrartjejer behandlas kokar på många håll i landet. Ännu finns inte kanalerna för att ändra på det. Mänskliga rättigheter måste respekteras i Sverige!

–         Underjordisk organisering behövs – tjejer: samla er till fika på förortskaféerna, knacka dörr!

–         Organisera alla rasande tjejer! Utbilda dem! Studiecirklar till förorterna!

–         Motstånd mot religiösa friskolor som särbehandlar tjejer!

–         I Rosengård ser man inte en enda ung tjej ute efter kl. 22.00. Varför pratar inte politikerna om det?

–         Fundamentalister och Sverigedemokrater behöver varandra: ytterligheterna triggar varandra.

–         Gå vidare! Fler såna här möten där vi pratar med varandra! Skapa ett program!

–         Demonstrera utanför Stadshuset! Kräv utrymme!

[1] Tjejernas namn är för säkerhetens skull fingerade.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *