Feminism och antirasism ur ett vänsterperspektiv: var står vi idag?

Lena Andersson, journalist och författare, Amineh Kakabaveh, ordförande i VHEK och riksdagsledamot (v), Mikael Kurkiala, kulturantropolog vid Uppsala Universitet, Ann-Margarethe Livh, oppositionsborgarråd i Stockholm och Gertrud Åström, ordförande i Sveriges Kvinnolobby träffades på Feministiskt Forum den 5 mars 2012 i ABF-huset i Stockholm för en diskussion med fullsatt publik. Samtalsledare var Arne Ruth, f. d. kulturchef på DN.

Föreningen Varken hora eller kuvad (VHEK) har ordnat en serie möten om gräsrötter då och nu, i svenska förorter och ute i landet, senare också i Nordafrika, Mellanöstern och Europa. Denna gång diskuterades hur feminism och antirasism ser ut i ett vänsterperspektiv idag. Hur såg lagar och värderingar egentligen ut i Sverige? frågade Amineh när det gällde kvinnors mänskliga rättigheter. Invandrarkvinnor förtrycktes ute i förorterna. Kvinnorörelsen i Sverige måste mobiliseras för den saken. Vilka var det idag som var vänster, undrade Arne. Och ”vänster”, vad betydde det numer?

Vänsterrörelserna hade uppstått ur den franska revolutionen och själva grundstenen var universella mänskliga rättigheter, lika för alla. Den ståndpunkten höll på att luckras upp. Gertrud berättade om de hårda internationella motsättningarna kring kvinnors rättigheter. I år hade man inte ens kunnat enas kring uppföljningen av kvinnokonventionen i det årliga FN-mötet. Jämställdhet och kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp kom inte med i sluttexten. Religiösa krafter var emot: Syrien och Iran stod exempelvis på samma sida som Vatikanen. För att behålla makten över kvinnors underliv var fundamentalistiska krafter beredda att hålla inne med hjälp och låta fattiga kvinnor gå under. Anti-intellektualism och kulturrelativism bredde ut sig.

Lena sa att begreppet främling eller den Andre cementerats in i en enda röra av antiuniversalism och vänster när man sökte göra upp med kolonialism och ”den vite mannens norm”. Att gruppera människor efter särart var förödande. Problemet var att tillhörighet inte kunde väljas. Den Andre gavs numer endast en identitet, inte flera. Vilka var det som representerade muslimska grupper i Sverige till exempel? Företrädarna var ofta extremister i vars intresse det låg att höras och synas. Och inför främlingar lade man sig platt istället för att gå i dialog.

Kulturrelativism blivit ett skällsord, sa Mikael. Begreppet var i själva verket en metod eller en moralisk ståndpunkt med vars hjälp man kunde sätta sig in i andra kulturer, i nazismen till exempel. Sverige var de obligatoriska uppfattningarnas land och nu gällde att kön, klass och ålder fick användas. Dock inte ”kultur”, eftersom detta var fint. Det kulturella perspektivet ville man inte ha med. Men man skulle betänka att mordet på Fadime ägde rum av två orsaker: den ena för att hon var kvinna och den andra för att hon hade en särskild (och känslig) bakgrund.

Amineh påpekade att trots att debatten om hedersförtryck nu pågått i tjugo år och 90 % av alla muslimska kvinnor var emot det, så reagerade inte det svenska samhället när barn skickades ut ur landet för att giftas bort mot sin vilja. Ändå påstod vi att alla var lika inför lagen. ”Mångfald” var ett komplicerat begrepp sa Gertrud, det stod ofta för att bevara det som fanns. ”Jämställhet” däremot innebar att vi skulle ändra på det.

Våga diskutera vilka konsekvenser fundamentalismen fick för jämställdhet mellan kvinnor och män ville Ann-Margarethe att man skulle göra. Nu fick byggen av tre stora moskéer finanser utifrån av fundamentalistiska muslimer. Men bara en enda av sju församlingar villeha moskéerna där.

Det stod helt klart att frågan måste fortsätta att diskuteras.

Vid pennan: Eva Nauckhoff, i styrelsen för VHEK

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *