På Luciadagen den 13 december, anordnade föreningen Varken hora eller kuvad (VHEK) debatt i ABF-huset i Stockholm under rubriken ”Arabisk vår till Europa? Ett samtal om ungdomsrevolter i krisens tecken”. Intressanta synpunkter fördes fram och publiken hade många kommentarer och frågor.
Samtalsledare var Arne Ruth, f.d. kulturchef på DN och i panelen satt Ove Sernhede, professor på Centrum för urbana studier i Göteborg, Karin Olsson, kulturchef på tidningen Expressen, Azar Mahloujian, författare och ordförande i Svenska PEN:s Fängslade författares kommitté och Amineh Kakabaveh, ordförande i VHEK och riksdagsledamot (V).
Framtiden var svårare att förutse än någonsin, sa Arne Ruth. I Nordafrika och Mellanöstern var de politiska strukturerna på väg att lösas upp, det var kris inom EU och att Sverige skulle vara undantaget var inget annat än en illusion. Den arabiska våren kunde tolkas som en social rörelse underifrån på väg uppåt. Föreningen VHEK hade för övrigt liknande ursprung. Den fanns i flera länder i Europa och Nordafrika och var en systerorganisation till den som skapats i Frankrike 2003, då unga kvinnor protesterade mot en ny sorts misär och mot det dubbla förtryck de utsattes för i förortens hederskulturer.
Kanske gick det att hoppas på ett slags arabisk vår också i Europa, sa Ove Sernhede. Ungdomsrörelser artikulerade sig men var detta till slut skulle hamna var svårt att förutsäga. Situationen var farlig. De politiska krafter som rörelserna knöt an till kunde lika gärna bli nyfascistiska som andra. Protesterna hade börjat i Brixton och andra brittiska städer redan 1981, existerade i mindre omfattning också i Tyskland och Danmark, uppstod senare i Frankrike och Grekland och hade nyligen återkommit i Storbritannien, efter att en ung man skjutits ihjäl av polisen. Polisen hade stått för repression i flera länder, bland andra Frankrike 2005, där upproren startat efter att några ungdomar bränts upp i en transformatorstation. Revolterna hade gjorts mest till polisiära angelägenheter men kunde istället ses som inledningen på en epok i europeisk historia med uppror mot en nyliberal politik, som under många år ökat klyftorna mellan olika grupper i samhället. Finanskrisen i Europa var i själva verket en fördelningspolitisk kris som fanns också i Sverige. I Angered i Göteborg kunde man till exempel se liknande mönster med skiktad segregation, 60 % av barnen under fattigdomsgränsen, hälften av ungdomarna utan jobb och många utan betyg nog att söka till gymnasiet på. Ungdomarna själva betraktade sig som andra klassens medborgare. I Stockholms förorter var det likadant. Den polisiära repressionen var stark överallt och bidrog till att motkrafter växte. Med den sociala nedmonteringen ökade också den sociala instabiliteten. Politikerna hade gjort sig av med alla styrinstrument, till exempel bostadsföretagen. Marknaden hade fått för stort spelrum.
Karin Olsson ifrågasatte själva rubriken för debatten. Några likhetstecken mellan diktaturerna i Nordafrika, som revolterna vände sig mot, och länderna i väst fanns inte. Tvärtom ville rörelserna i Nordafrika och Mellanöstern lära sig av demokratierna i väst. Men läget var dystert. I Nordafrika fanns en stor ungdomsgeneration med magra framtidsutsikter och i Europa en generation som skulle få det sämre än sina föräldrar. Arbetslösheten var stor. På alla håll hade feminister spelat en framträdande roll i protesterna och var viktiga i debatten, även i den svenska. En annan viktig faktor i samhällsutvecklingen var möjligheten till social mobilitet, att det gick att röra sig över klassgränserna. Men systemskiften kunde inte genomföras bara i Sverige utan måste genomdrivas på ett bredare, mer globalt plan.
Azar Mahloujian hade bevittnat upproren på Tahrir-torget, sett hur kvinnorna gick i bräschen och sedan hur de antastats och attackerats. Efter erfarenheterna av revolutionen i Iran och mullornas övertagande av makten 1979 hyste hon farhågor. Det som pågick i Nordafrika och Mellanöstern var både hoppfullt och farligt. Islamisterna hade fått majoritet i det tunisiska parlamentet och kvinnorna, som också här hade gått före, motades undan. En viss politisk apati hade uppstått. Och även om kraven var andra i Europa än den arabiska vårens, så växte orättvisorna där. Tahrir-torget och den arabiska våren hade fått en symbolisk kraft. Man skulle för övrigt komma ihåg att diktaturerna i Nordafrika hade backats upp av Europa.
Rubriken för samtalet hade satts just för att väcka debatt, sa Amineh Kakabaveh. Den stora frågan var hur demokratin såg ut i betydelsen ekonomisk demokrati, mot bakgrund av växande ekonomiska klyftor bland annat i det amerikanska samhället. Också i Sverige hade stora grupper ungdomar marginaliserats och ungdomsarbetslösheten var som en tickande bomb. Särskilt hårt hade kvinnor och unga tjejer drabbats, som på många håll gått i bräschen för protesterna både i Nordafrika och i Europa, men själva inte vunnit många fördelar i den kampen. I Sverige hade debatten om invandrarungdomarnas villkor i förorterna tystnat sedan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, och sådana frågor togs inte längre upp. Pengar användes i tillfälliga projekt och för olika etniska grupper i förorterna istället för att satsas på bredare grepp, till exempel i skolor och för det viktiga demokratiarbetet. Den arabiska våren var verkligen osäker och kunde komma att vändas i både höst eller vinter.
Nedtecknat av Eva Nauckhoff, i styrelsen för VHEK