”Ingen i familjen talade med oss. Vi bara fanns där, men inte mer”

Många förställer oss att hederskulturer är något som har med islam att göra, att de endast finns i Mellanöstern. Det är felaktigt. Hederskulturer finns i stora delar av världen. Gurleen Kaur Sahota har sitt ursprung i Indien.

Hon är ordförande i en organisation SUDA, som står för Sveriges Unga Dharmis och Ashavaner, som är en ekumenisk rörelse bland olika indiska religioner. Inom SUDA har man beslutat att ta upp de problem som hederskulturen innebär för unga människor. Gurleen berättade vid årets seminariet till minne av Fadime Sahindal om hur hon själv drabbades av den.

Jag föddes i juni 1996. Det var en mycket varm junimånad har det sagts mig.Jag kom till världen med lycka och glädje för mina föräldrar. Vi var bosatta i Skärholmen: Jag hade en ett år äldre storebror. Mitt liv fick en fin början, men allt förändrades snabbt. Jag förlorade tidigt min mor. Allt blev därefter så rörigt för mig som barn. Plötsligt fanns inte min mamma när jag skulle bli upphämtad från dagis. Jag vaknade inte längre av att få höra hennes röst då hon väckte mig på morgonen. Hon var med andra ord borta och det kändes inte alls bra.

När jag var barn växte jag upp under fattiga förhållanden i en Stockholmsförort – Skärholmen. Där kom jag att under flera år leva med misshandel och i otrygghet. När jag blev tonåring såg jag mitt liv begränsas hårdare och hårdare. Jag fick inte vara som andra tjejer i området t.ex. bära shorts, jag fick bara vara ute en timma i ett sträck. Om jag inte lydde utan var ute längre än så fick jag under en tid inte gå ut alls. Min bror och jag bodde med min pappa.

Min pappa träffade till slut en kvinna som han tyckte om och hon blev min styvmamma. Till en början blev jag glad för att jag hade alltid avundats andra flickor som hade sina mammor. Jag kände mig alltid ensam och udda utan en mamma. Min glädje över min nyblivna styvmor varade dock inte så länge, utan förändrades till en mardröm.

Min styvmor misshandlade mig psykiskt och fysiskt och jag fick inte klä mig som jag ville och inte se ut som jag ville. Hon tvingade mig att stiga upp på morgonen och göra olika hushållssysslor. Jag fick dessutom göra frukost till henne och hennes barn. Hennes barn blev alltid bättre behandlade än mig och min bror. Och min pappa behandlade mig på samma sätt som min styvmor gjorde. Jag var ständigt påpassad, kringskuren och kontrollerad.

När jag var 14 år träffade jag min första kärlek, en muslimsk kille. Jag var förälskad i honom och jag brukade träffa honom i smyg. Men en dag tyckte min pappa att jag lät lite för glad när jag pratade i min mobiltelefon. Han tog ifrån mig min mobiltelefon och läste de sms vi skickat mellan oss. Han ställde en massa obehagliga frågor till mig om min killen som jag skickat sms till. Han frågade efter vilken religion han bekände sig till. När jag sa att han var muslim, fick jag en örfil. Han var muslim och det var tabu inom vår kultur. Min bror ställde sig emellan mig och pappa för att skydda mig. Då slog pappa min bror istället och ifrågasatte hans roll som storebror. Jag fick inte tillbaka min telefon. Efter den händelsen övervakades jag ständigt. Jag fick inte gå ut längre och det var alltid raka vägen hem från skolan.

2012 fick jag och min bror nog. Vi tog kontakt socialtjänsten och fick hjälp. Vi placerades i fosterhem. Vi bodde hos en finsk-svensk familj. Hos den kände vi oss trygga. Men vi fick efter en tid veta att vår pappa ångrade sig djupt och vill ha oss tillbaka. Vi gick till slut efter diskussioner med på att återvända hem. Vi kände oss inte bekväma efter att vi hade återvänt, men vi försökte bo kvar i förhoppning om att det kanske kunde bli bättre med tiden. Vi fick till slut också lite större rörelsefrihet. Jag behövde inte längre komma hem efter att ha varit ute en timma. Men vi blev utfrusna. Ingen i familjen talade med oss. Vi bara fanns där, men inte mer.

När jag blev 18 år träffade jag en kille som jag flyttade ihop med i Nacka  Jag mådde bra med den här killen. Jag var inte längre utfryst.  Jag var äntligen lycklig, och det var ett tillstånd, som jag faktiskt aldrig tidigare varit riktigt bekant med.

Idag driver jag två organisationer och jobbar som social entreprenör. Jag är starkare än någonsin som ung fri kvinna. Min ordföranderoll inom organisationen SUDA, som står för Sveriges Unga Dharmis och Ashavaner, är en plattform för ungdomar med en sydasiatisk bakgrund som kan samlas och stärka sig själva. Mitt mål som ordförande för 2019 är att lyfta upp hederskulturen bland våra ungdomar.

Många tror att hederskulturen bara existerar i Mellanöstern och delar av Afrika, men så är det inte. Hederskulturens förtryckande strukturer förekommer i stora delar av Asien och därifrån kommer majoriteten av ungdomarna i vår organisation.

Det finns de som inte tar alla de problem som hederskulturerna ger upphov till på allvar. Det finns till och med de som förnekar dess existens. Vi i SUDA vet att den finns. Vi är utsatta för den och vi kämpar mot motståndare som förlöjligar kvinnorättsaktivister. Min fråga vid det här seminariet med företrädare för sju politiska partier är: Vad gör ni som politiker för att lösa detta stora problem? Vilka är era konkreta åtgärder?

Som politiker måste ni kämpa tillsammans med oss mot hederskulturen!

 

Gurleen Kaur Sahota

.