Politikens Janusansikte 

Varför växer könssegregerade kulturer under en feministisk regering?

I den globala jämställdhetsbarometern som regelbundet sammanställs av FN återfinns Sverige alltid bland de fem stater som står högst upp på listan. Ibland intar Sverige förstaplatsen. Nu har vår jämställdhetsminister, vår utrikesminister och vår statsminister i FN förklarat att Sverige har fått världens första feministiska regering. Är man feminist själv är detta en glädjande världsnyhet.

Men man bör alltid fundera över vad sådana lovvärda ord betyder i praktisk handling. Vi är inte de första som påpekar att fina ord och stolta proklamationer kan användas för att dölja eller skyla över allvarliga brister som sedan obemärkta kan växa inom en statsmakt och dess myndigheter. Detta gäller även feministiska utfästelser såväl i inrikespolitiska som utrikespolitiska frågor. Vi argumenterar här för några förslag som skulle innebära att ord omsätts i konkreta politiska åtgärder.

Forskning och undersökningar i segregerade områden

Den ömtåligaste frågan feminister i Sverige haft att hantera har länge varit mäns våld mot kvinnor som ett stort samhällsproblem. Men under de senaste femton åren har hedersförtryckets, hedersvåldets och  diskrimineringens olika former som föräldrar, släktingar, män och kvinnor utövar mot ungdomar – i första hand flickor – speciellt i en del utsatta segregerade förorter, ökat.

Trots femton år av mer eller mindre fruktlösa debatter breder olika hederskulturers barn- och kvinnoförtryck ut sig i våra segregerade förorter. I våra större städers förorter domineras de offentliga miljöerna nära nog totalt av män. Progressiva invandrarkvinnor försöker numera följa infödda svenskars exempel, dvs. de flyttar ifrån dessa enklaver. Vi som har kämpat i våra hemländer mot könsdiskriminering och hederskulturer får i våra segregerade bostadsområden fortsätta samma kamp här i Sverige.

Två kartläggningar, som föreningen Varken Hora eller Kuvad (VHEK) låtit göra av
förhållandena i några av Göteborgs och Stockholms segregerade förorter, visar att 78 procent av alla flickor upplever att de är mycket hårt kontrollerade av sina föräldrar och släktingar. 81 procent av killarna anser att de bär ansvaret för sina systrars kyska uppförande och har till uppgift att övervaka dem. 61 procent av de 1100 tillfrågade ungdomarna i Stockholm uppger att de är hårt begränsade i val av partner. En partner med annan etnisk/religiös bakgrund ses med oblida ögon. Vi möter flickor som rymmer hemifrån för kärlekens skull och blir förtvivlade när deras familjer förskjuter dem.

Könssegregation och oskuldskulturer i mångkulturalismens hägn

I feminismens Sverige gäller könsförtryckande traditioner som påminner om föreställningar vi brukar hänföra till medeltida förhållanden. Könssegregerade aktiviteter och undervisningsformer, beslöjade småbarn, oskuldskontroller och mödomsrekonstruktioner, arrangerade tvångsäktenskap och barnäktenskap är en del av vardagen för tusentals ungdomar och kvinnor.

Vår feministiska regering vet antagligen att könssegregationen är grunden till denna specifika typ av könsmaktsordning. Likafullt fortsätter man att ösa pengar över de växande och totalt mansdominerade religiösa samfunden, vilka i ”mångkulturalismens” hägn odlar oskuldskulturer, förbjuder kärlek före äktenskapet och samkönade förhållanden med eller utan äktenskap. Diskrimineringen av ungdomar pågår samtidigt som man vet att det föreligger ett enormt behov av utbildning och att det måste skapas ökade möjligheter för kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden och frigöra sig från de beroendeförhållanden de lever under.

Åtgärder mot segregation, hederskulturer och jihadism

För första gången har nu en grupp av sexton riksdagsledamöter med olika partitillhörigheter – inklusive f.d. demokratiministern – förklarat att det är nödvändigt att förhindra det ständiga återskapandet av hederskulturerna. Man vill förhindra att skattemedel går till organisationer och samfund, som godtar tvångsäktenskap, ställer oskuldskrav m.m. Som ett nästa steg bör den feministiska statsmaktens olika organ inleda en dialog om kvinnors rättigheter med alla dessa manligt dominerade s.k. minoritetssamfund som odlar oskuldsmyten och om myten om mödomshinnan, som inte finns. Femton år av ”projektpolitik” har visat sig resultatlösa och att utvecklingen är som statistiken visar på väg åt fel håll.

I många av våra könssegregerade förorter växer inte bara hederskulturer utan numera även jihadismen. Ungdomar födda och uppvuxna i världens mest jämställda land reser till utlandet för att halshugga och våldta i syfte att bygga upp en stat med strikt genomförd könsapartheid – till, ett ”kalifat”. Säpo, inrikesministern, och andra myndigheter, är fullt sysselsatta med att skydda oss från terrorister, rasister, och högerextremister, samtidigt som ”jihadromantiken”, som frodas i hederskulturernas växthus, lämnas utan åtgärd eller till och med åtnjuter statliga bidrag.

Vi vill se en grundlig utredning om de hundratals miljoner, som strömmar in till våra svenska samfund från världens värsta könsapartheidsdiktaturer i Mellanöstern. Finns det någon som tror att dessa miljoner från rika oljeshejker i emirat, där könsapartheid är instiftad i lag, är villkorslösa gåvor till en jämställdhetsanpassad religionsutövning i Sverige?

Segregation och jihadism

Vi, förortsfeminister från VHEK, efterlyser flera åtgärder: Religiösa friskolor bör stängas. Barn i skolan ska inte indoktrineras i föråldrade dogmer utan fostras i en sekulär och demokratisk anda i enlighet med modern vetenskap. Religionerna tillhör hemmet och privatlivet i en demokrati. Obligatorisk undervisning i jämställdhet ska gälla för alla – för nyanlända från första skoldagen, särskilt idag när unga människor kommer från länder som står längst ner på jämställdhetsbarometern. I länder har kvinnor aldrig fått uppträtt i bikini och män aldrig sett en kvinna i ett sådant plagg. Många har itutats hederskulturernas doktriner och ser kärleksrelationer före äktenskapet som kriminella handlingar eller betraktar kvinnor i bikini eller korta kjolar som ”horor”. Det är självklart både möjligt och nödvändigt att ta itu med och få människor i demokratin inse en sådan kvinnosynen är oacceptabel. Till följd av att åtgärder inte vidtagits på ett tidigt stadium har vi redan sett flera fall med djupt tragiska konsekvenser.

Uppkomsten av manligt dominerade enklaver har inte bara lett till att hederskulturerna permanentats. Till följd av växande etnisk och klassmässig segregering samt växande hederskulturen och jihadismen och politikernas oförmåga att ingripa leder till växande invandrarfientlighet, som kan få ännu starkare fäste i Sverige och Riksdag vid nästa val.

En feministisk regering måste vidta kraftfulla åtgärder mot hederskulturerna och jihadismen innan samhället dras isär ännu mer – innan mörka krafter med dunkla motiv och syften får för sig att de kan ta lagen i egna händer, vilket kan få än mer förfärande konsekvenser. Vi är inte de första att varna för konsekvenserna av den naiva och lättsinniga politik som varit rådande när det gäller hederskulturerna under senaste 20 åren. Femton år efter hedersmordet på Fadime Sahindal, som krävde ”lika rättigheter för invandrartjejer”, ställer vi frågan till vår feministiska regering: Skall hundratusentals unga kvinnor i våra förorter tvingas växa upp i ”hederns” skugga eller skall de tillerkännas samma rättigheter som alla andra unga kvinnor?

Segregation, hedersvåld och politiskt ansvar

Alla riksdagspartier säger sig vilja värna om universella värden när det gäller kvinnors och flickors rättigheter. De säger sig också vilja verka bland sekulära och troende ”muslimer” och för invandrades rättigheter.

I verkligheten omsätts inte denna välvilja i praktiken. I stället vänder man sig både inom vänstern och inom de borgerliga partierna till religiösa krafter som är mest konservativa.

Det är emellertid inte enbart regeringen och regeringspartierna som har problem med att inta en rakryggad hållning i sitt förhållande till de religiösa samfund där olika former av förtryck av kvinnor sanktioneras eller hbtq-personer fördöms. Alla partier skyggar när det kommer till kritan inför dessa problem.

En orsak till detta är inte bara en valhänt hantering när det gäller kulturella och religiösa förhållanden, där regeringen och partierna hamnat i eller valt dåligt sällskap. Det har länge funnits en oförmåga att ta itu med de materiella betingelser som starkt medverkar till kvinnor och barns rättigheter – en oförmåga att bryta segregationen och den sociala isolering som uppstått i våra storstäders förorter.

Det räcker alltså inte med att ihärdigt agitera för människor lika värde på ett allmänt plan. Man måste samtidigt ta itu med människors sociala och ekonomiska villkor – jobb och bostad m.m. Förhållandena på dessa områden utgör en bördig jordmån för konservativa religiösa krafter, vars verksamhet så hårt drabbar förortens unga kvinnor och flickor.

Ingen tvetungad utrikespolitik

Vad gäller utrikesfeminismen förmedlar regeringen också ett dubbelt budskap. Utrikesministerns välkända uttalande om att Saudiarabien använder ”medeltida metoder” är något som vi uppskattar. Dock var uttalandet ett understatement. Det handlar om stater där den nationella lagstiftning frikopplats från universella mänskliga rättigheter och kvinnor stenats till döds, avrättas för kyskhetsbrott, kvinnorättskämpar dödas eller fängslas och tvångs- och barnäktenskap sanktioneras. Hur kan det komma sig att stater med sådana lagar sitter med i FN:s kommittéer för mänskliga rättigheter? Utrikesministerns modiga (egentligen självklara) uttalande faller platt till marken när statsministern strax därpå reser till dessa våldsamt kvinnofientliga länder för att ljuta olja på vågorna och rädda svenska storföretags affärer med dem.

Några förväntningar och förhoppningar

Av en feministisk utrikesminister idag förväntar vi oss att hon håller feminismens fana högt i FN – särskilt nu när Sverige erhållit en plats i Säkerhetsrådet – och uttalar sig tydligt om att lagstiftad könsapartheid är en lika rasistisk företeelse som Sydafrikas apartheidpolitik en gång var mot landets svarta befolkning. Lagstadgad könsdiskriminering kan inte tolereras. Den måste aktivt bekämpas och inte skylas över med retoriska fraser.

Det sägs ofta att vi skall ”respektera andra folks kulturer”. För denna retoriska vändning betalar kvinnor och barn ett högt pris. För vad betyder en sådan formulering? Hyser man denna ”respekt” fullt ut är allt bra som det är och då finns det ingen anledning att ingripa mot någonting. För oss gäller att vi höjer rösten när brott mot mänskliga rättigheter begås oavsett vad som är motivet eller vem som berörs. Med våra små resurser försöker vi inom VHEK göra något konkret åt det som sker. Vi menar att en feministisk regering ska göra detsamma i praktisk och konsekvent politisk handling.

Så länge regeringen på hemmaplan skickar statsbidrag till organisationer, vilka öppet odlar eller överser med hedersförtrycket, oskuldskulturer och andra former av diskriminering av flickor och kvinnor, och så länge det görs goda affärer med stater som tillämpar könsapartheid utan att kräva ett minimum av jämställdhet som motprestation finner vi den svenska statsfeminism ytterst motsägelsefull. Ord och handling ska gå hand i hand, om man vill bli trovärdig. Vi vill gärna tro att vår statsminister, vår utrikesminister och vår jämställdhetsminister framöver klarar dessa utmaningar vad gäller konkreta handlingar för en feministisk politik. Men vi vill erinra om att feminismen, speciellt vid makten, inte ska ha ett Janusansikte.

VHEK:s förslag är av många kända sedan tidigare men några av dem är följande:

  • Vi och flera andra föreslår att det ska finnas handlingsplaner på nationell, kommunal nivå och på varje skola vad gäller hedersförtryck.
  • VHEK anser att man omedelbart bör dra in bidragen till religiösa samfund som inte respekterar kvinnors och HBTQ-personers rättigheter.
  • Det ska inte finnas några undantagsregler när det gäller simning eller för undervisningen i sex och samlevnad.
  • Tillsynen av hur religiösa skolor uppfyller skollagen och jämställdhetskriterierna måste skärpas.
  • Religion tillhör hemmen. Skolan ska vara en sekulariserad arena och undervisningen ska baseras på vetenskap och inte på tusenåriga dogmer. Därför bör diskussionen om att lägga ned religiösa skolor komma till ett beslut efter tjugo år av diskussioner.
  • VHEK anser att jämställdhetslagar och mänskliga rättigheter, åtminstone i Sverige, ska prioriteras högre än den nuvarande heliga religionsfriheten. Speciellt när vi har en regering som förklarat sig vara feministisk.
  • Underlåtenhet när det gäller att följa skollagen är oacceptabelt. Skollagen skall följas strikt.
  • Lagen mot barnäktenskap måste följas upp och skärpas .
  • Det bör organiseras obligatorisk jämställdhetsundervisning om barns rättigheter för föräldrar som har barn i skolan och i förskolan.
  • Resursteam bör finnas i varje kommun där man jobbar med insatser riktade till familjer där det uppstår hedersproblem
  • Jämställdhetsundervisning och samhällsorientering, Barnkonventionen och kvinnokonventionen måste ske från första skoldagen. Detsamma ska gälla för föräldrar, vuxna elever vid SFI, på folkhögskolor och asylboenden.
  • Utbildning om hedersförtryckets olika former måste också integrerats i lärarutbildningen, socionomutbildningen liksom polis och jurist utbildningen.
  • Riktlinjer ska finnas i varje skola där finns anledning till oro för att barn och unga kommer i kontakt med politisk eller religiös extremism eller rasistiska eller fundamentalistiska grupper.

Bild: Tony Grist