Från metoo- till shetookampanj

Sedan slutet av förra året var kampanjen metoo på allas läppar. Den ena kvinnan efter den andra har berättat om sexuella trakasserier de varit utsatta för. Den ena manliga kändisen efter den andra utpekades som förövare och ställdes vid skampålen. Stora rubriker och mycken publicitet. Det står alldeles klart att många kvinnor drabbats -annars inte denna störtflod av berättelser som är så många att det finns anledning att misstänka att trakasserier är betydligt vanligare än man trott. Även om en del av berättelserna kan vara över- eller feltolkningar av tämligen oförargliga närmanden är de emellertid mer än väl för att man ska ta förekomsten av trakasserier på djupaste allavar..

Det goda med metoo-kampanjen är att ett kvinnoförtryckande fenomen som funnits länge på arbetsplatser av det mest skilda slag – på privata företag, inom offentliga förvaltningar, i mediavärlden, i skolorna, den s.k. kultursektorn, m.m. – dras fram i ljuset.

Sexuella trakasserier mot kvinnor utförs av män oavsett samhällsklass. De utgör ett element i könsmaktsordningen. Könsmaktsordningen tar sig olika uttrycksformer beroende på vilken typ av samhälle vi lever i, om det är ett klansamhälle, feodalt samhälle eller ett utvecklat kapitalistiskt samhälle.

Förtrycket, kvinnoföraktet kan var brutalt, kränkande eller mer sofistikerat. Metoo-kampanjen drivs av kvinnor som vill, vågor och kan formulera sig. Stora grupper av kvinnor vill, kan och vågar göra det. Men det finns i världen ännu större grupper av kvinnor som kanske skulle vilja, men som inte kan och inte vågar delta i någon metoo-kampanj. De lever under sådana omständigheter att blott en viskning om förtryck eller trakasserier kan innebära en fara för livet. ”Kulturen” är sådan, förklaras det ibland.

De senaste decenniernas stora folkomflyttningar har gjort att en del av dessa ”kulturer” kommit till den s.k. i-världen och där hamnat i isolerade enklaver, avskilda från samhället i övrigt. Och där, i utsatta segregerade områden, lever det kvinnoförtryck vidare som finns i de länder man lämnat. Segregationen är en del av det växande klassförtrycket och i de segregerade områdena ökar följaktligen kvinnornas utsatthet.

Metoo-kampanjen kan inte stanna vid att man uppdagar sexuella trakasserier i svenska medier. Den måste övergå till att se att dessa trakasserier är en del av något allvarligare och mycket farligare – den gryende militanta antifeminismen, som vi hittar överallt från IS i Mellanöstern till USA:s och Rysslands presidenter, för att bara nämna några ledande s.k. statsmän, som hotar demokratin och berövar människor, särskilt kvinnorna, deras rättigheter.

Vad vi behöver är en feministisk rörelse som inte begränsar sig till att tala om smärtsamma individuella erfarenheter utan en rörelse som också uppmärksammar de ”kulturer” ute i världen som förtrycker kvinnor – varav en del kan finnas runt hörnet i den stad där du bor – och solidariserar sig med dem.

En sådan rörelse nöjer sig inte med metoo. Den ser ut i världen och bortom nationell och etnisk tillhörighet och talar för dem som förstummats av förtrycket och inkluderar dem i ett brett och uthålligt frigörelsearbete och inte stannar upp och nöjer sig med metoo utan också riktar sin uppmärksamhet mot dem som trots metoo tvingas lida tystade. En sådan rörelse måste gå från metoo till shetoo.

 

Amineh Kakabaveh