Kvinnorörelsen i Nordafrika och Mellanöstern – mansförtryck mot kvinnors frigörelse?

Samar Yehia från kvinnorörelsen i Egypten, Hana Alkhmari, journalist från Yemen och Tina Abzakh, kvinnorättsaktivist från Yemen (de båda senare numer bosatta i Sverige) gav sin syn på läget. Arne Ruth ledde samtalet på Feministiskt forum den 5 maj i ABF-huset i Stockholm. Som ett led i föreningens gräsrotsserie hade mötet anordnats av Varken hora eller kuvad.

Tina kunde inte säga så mycket mer om läget inne i Syrien än det alla visste, att striderna bara fortsatte. Syriska kvinnor som ville ha demokrati, mänskliga rättigheter och ett slut på våldet hade organiserat sig bland annat för att dokumentera brott inför efterföljande rättsprocesser då regimen fallit. Hon stod i tät kontakt med dessa kvinnor och talade om besvikelsen i Syrien över bristen på stöd från omvärlden. Någon tid att leta stöd i Sverige hade hon inte haft. Den ägnade hon hittills helt åt att stödja medsystrar i hemlandet.

Hana gav först en bakgrund till händelseutvecklingen i Yemen, där upproret liksom i andra länder i området hade inspirerats av den egyptiska rörelsen. Krig hade länge rasat mellan Nord-Yemen som byggt på klanvälde och Syd-Yemen som haft socialistiskt styre. Nu var landet enat men styrelsesättet från norr dominerade. Kvinnorna i Syd-Yemen hade haft en relativt stark ställning med progressiva lagar. Landet hade anslutit sig till FNs kvinnokonvention. Många av kvinnorna i Syd hade också deltagit i inbördeskriget och senare i upproret under den arabiska våren, där de varit både synliga och drivande. Men islamistpartiet och dess präster hade snabbt vunnit mark. De trakasserade och hotade kvinnorna och anklagade dem för att vara västinfluerade. De hade också sett till att kvinnor och män skiljdes åt under demonstrationerna och hade nu till och med byggt en vägg över torget för att hålla kvinnor och män isär när man demonstrerade. Mer vapen fanns i omlopp i landet än människor. En liten grupp kvinnor hade kvoterats in i parlamentet mest som ett slags dekoration. Det handlade huvudsakligen om kvinnor som stod på islamisternas sida.

Egypten stod nu i en korsväg mellan militären och islamister på den ena sidan och oppositionen på den andra, sa Samar. Då upproret började på Tahrir-torget stod kvinnor i främsta ledet. Men nu slog männen tillbaka. Kvinnorna förföljdes, trakasserades och utsattes för sexuella övergrepp av motståndarsidan. Regimen sökte införa en hederskultur och inskränkte kvinnors frihet för att skaffa sig kontroll över samhället. Av 500 ledamöter satt bara nio kvinnor i parlamentet. Endast sju av 100 hade givits plats i den kommitté som skulle författa ny konstitution, varav en känd islamist, och detta trots att det fanns ett stort antal kvinnor i Egypten som var kunniga på området. Kontrarevolutionen här och i resten av området fick dessutom medel utifrån, från Saudiarabien och Qatar.

Framsteg hade ändå gjorts. Det fanns trots allt en bred kvinnorörelse i Egypten, en feministisk front som samlat såväl sekulära som islamistiska kvinnoorganisationer för att motarbeta det patriarkala och islamistiska styret. Fattigdomen i Egypten var dock utbredd och den politiska medvetenheten ute bland folket låg.

På fråga om vad man från svensk sida kunde göra svarade Amineh Kakabaveh, att det i riksdagen inte förekom mycket debatt om frågan. Regeringen lämnade inte några öppningar. Detta blev mycket tydligt i den debatt som just pågick kring den svenska vapenexporten till Saudiarabien.

Vid pennan: Eva Nauckhoff, i styrelsen för VHEK