I ljuset av det förgångna

Om invandrade kvinnors framtid

Arbetarrörelsen i Västeuropa – inte minst i Sverige – har haft ett komplicerat förhållande till kvinnornas kamp för frigörelse. I det borgerliga samhället, liksom i det tidigare feodala, var – och är – kvinnorna fortfarande underordnade männen. Det var männen som fattade besluten. Kvinnorna hade att följa dem. Detta oavsett vilken klass det handlade om.

I det tidiga borgerliga samhället var kvinnan omyndig. Vid giftermål tillföll alla ekonomiska tillgångar – oavsett hur mycket kvinnan fått med sig i boet – mannen, beslutsfattaren. Den enda möjligheten för en kvinna att förbli ekonomiskt oberoende och fatta självständiga beslut var att låta bli att gifta sig. Och många kvinnor avstod från att gifta sig.

Inom arbetarklassen hade man en syn på kvinnans ställning i samhället och familjen som var likartad den som var rådande inom borgarklassen. Kvinnorna sågs som ett hot. Den tidiga fackföreningsrörelsen var negativ till att kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden och man ville på många håll inte veta av dem som fackföreningsmedlemmar. Kvinnorna sågs som männens lågavlönade konkurrenter. Vid giftermål hände det ofta att kvinnorna tvingades lämna jobbet när de gifte sig. Det ansågs ”naturligt” att kvinnan skulle stanna i hemmet och att mannen skulle försörja familjen. Det är så det ser ut i dagens Mellanöstern, Nordafrika m.fl. länder.

Arbetsköparna använde kvinnorna, under förevändning att de tillhörde ”det svagare könet”, för att pressa ner lönerna. Kvinnorna ansågs inte vara lika starka arbetare som männen. Att det av roddarmadammerna och tegelbärerskorna vid byggena i förra sekelskiftets Stockholm och andra större städer krävdes en avsevärd fysisk styrka ville ingen se.

När arbetarkvinnorna krävde sina rättigheter fick de kämpa på två fronter – mot männen i den egna klassen och mot överklassen.

 

Klasskampen är viktigast!

Den första stora striden när det gällde kvinnors frigörelse handlade om att kvinnor skulle myndigförklaras. De skulle ha rätt och möjlighet att liksom männen starta företag eller ha en egen lön och ha en egen ekonomi som de själva ansvarade för. Den kampen drevs i hög grad av liberala kvinnor inom borgarklassen.

Men krävde man ekonomiskt oberoende och självständighet infann sig snart också kravet på att kvinnorna liksom männen måste kräva politiska rättigheter – att de skulle ha rösträtt och vara valbara till politiska församlingar. Kraven på rösträtt för kvinnor blev den första stora striden för kvinnors rättigheter som fördes på bred front i Sverige. Den fördes gemensamt av såväl kvinnor ur borgarklassen som ur arbetarklassen.

 

Märkligt nog var Sverige – det land som många invandrare hört talas om som ”världens mest jämställda land” – bland de sista länderna i Europa som införde kvinnlig rösträtt. Dessutom hade kampen varit hård. Varför?

Självklart hade borgerlighetens motstånd varit hårt, men hur hade arbetarrörelsen och de socialistiska partierna förhållit sig. Hur såg man inom vänsterpartierna och fackföreningsrörelsen på kvinnornas kamp för sina rättigheter. Visst fanns det stridbara kvinnor inom arbetarrörelsen som på olika sätt kämpade för kvinnornas rättigheter såsom Kata Dalström och Elise Ottesen Jensen m.fl. De vara stark profiler som påverkade arbetarrörelsen. Tongivande när det gällde utformning av politiken i stort var dock männen.

Alexandra Kollontaj, rysk revolutionär, feminist och sedermera Sovjetunionens ambassadör i Stockholm och författare till bl.a. den radikala, feministiska skriften ”Arbetsbinas kärlek”. Här tecknad av Albert Engström.

Ute i Europa hittar vi naturligtvis de berömda namnen när det gällde kampen för kvinnornas rättigheter som Alexandra Kollontaj, Rosa Luxemburg, Klara Zetkin m.fl. De var inte helt eniga, men progressiva och radikala på olika sätt och intresserade sig för lite olika frågor.

Alexandra Kollontaj noterade t.ex. att ”arbeterskorna haft det sjufalt värre att bli kamratligt bemötta av sina klassbröder inom varje ny produktionsgren de börjat arbeta i” (Kvinnornas ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen). Klara Zetkin uppmärksammade främst arbetarkvinnornas socialt utsatta situation och talade mindre om interna förhållanden inom arbetarrörelsen.

Det fanns dock en man som länge innehaft en framträdande plats i arbetarrörelsens historia, August Bebel, som skrivit en tjock bok Kvinnan och socialismen. Den har haft stor inverkan på arbetarrörelsens syn på kampen för kvinnornas rättigheter. Vårt bestående intryck av den boken är att kampen för kvinnans frigörelse borde ingå i eller länkas till klasskampen, vilket idag borde te sig som självklart inom arbetarrörelsen.

Slutsatsen av Bebels stora arbete tycks dock bland många inom arbetarrörelsen uppfattats som att kvinnoförtrycket var en biprodukt av klassförtrycket.

Alltså: Klasskampen är viktigast. Om man har framgångar i klasskampen infinner sig kvinnofrigörelsen mer eller mindre automatiskt. Först för vi alltså klasskampen till seger – kvinnorna får tills vidare vänta.

Idag vet vi att så fungerar det inte.

Hemmafruideal efter 30-talskris och världskrig

När rösträtten väl var genomförd följde den stora 30-talskrisen, sedan kom andra världskriget. Krisuppgörelse och sedan nationell sammanhållning hamnade i förgrunden under mellankrigstiden och krigsåren.

Efter kriget följde en modernisering av hela det svenska samhället. Men i den moderniseringen ingick inte någon kvinnofrigörelse. Istället formades hemmafruidealet. Men den kapitalistiska moderniseringen och den långa högkonjunkturen efter kriget ledde likafullt – hemmafruidealet till trots – till att alltfler kvinnor kom ut på arbetsmarknaden. Det behövdes arbetskraft. Fler kvinnor började att arbeta och i slutet av 60-talet hände något. En rad reformer, som tidigare planerats, började genomföras och få effekt. Dessa hade inte någon starkare feministisk profil, men de fick en samhällelig effekt som gynnande kvinnornas frigörelsekamp. Skolväsendet förändrades. Flickor gick längre i skolan. Många kvinnor började högre studier. Så kom vänsterradikalismen under 70-talet. Sverige blev ett land i världen. Kvinnorna började se på sin roll i samhället på ett nytt sätt. En ny kvinnorörelse växte fram.

Arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen och socialdemokratin hängde inte riktigt med den här gången heller och betedde sig yrvaket och taffligt när Grupp 8 och liknande grupper inledde sin kamp.

Vänstern och kampen för kvinnors rättigheter

Det politiska parti som först begrep att något viktigt höll på att ske i början på 70-talet var dåvarande vpk, under CH Hermanssons ledning. Han såg till att kvinnorna i partiets riksdagsgrupp fick utrymme och plats att driva jämställdhetsfrågor och han såg till att kampen för kvinnornas frigörelse togs på allvar och diskuterades både på det teoretiska och ideologiska planet inom det egna partiet så att den inverkade på utformningen av partiets konkreta dagspolitik.

Under denna andra våg i kampen för kvinnans frigörelse erövrade kvinnorna rätten till sin egen kropp och fri abort, daghemsutbyggnaden började ta fart, könsdiskrimineringen inom arbetslivet bekämpades på olika sätt – genom lagstiftning och i ideologiska strider. Den kampen pågår fortfarande.

Bild: Lucia Briones

Inom vpk/vänsterpartiet pågick dock under hela denna tid en diskussion, som böljade fram och åter mellan ortodoxa och modernistiska marxister när det gällde synen på kvinnornas frigörelsekamp. Den slutade emellertid med att partiet förklarade att det fanns en klasstruktur och en ”gensusstruktur”, som i varje konkret fråga flätades samman.

Sammanflätningen kunde se ut på olika sätt beroende på vilken fråga det gällde. Följaktligen måste man analysera varje fråga ur både en klassaspekt och en könsaspekt och därefter utforma sitt politiska handlande. Partiet kunde efter att ha genomgått denna mångåriga diskussion till slut proklamera sig inte bara som socialistiskt utan också som feministiskt, vilket skedde på partiets kongress 1993.

Invandrarkvinnornas rättigheter i skymundan

Medan allt detta hände i den offentliga politiska debatten inträffade mycket i det svenska samhället som inte var lika synligt eller omtalat i våra medier. Sammansättningen av Sveriges befolkning hade börjat att förändras. Under 50- och 60-talet hade den snabba ekonomiska utvecklingen inneburit att Sverige hade ett stort behov av arbetskraft. Reglerad invandring infördes.

Arbetare kom invandrande från främst Finland och Sydeuropa, varav en del var politiska flyktingar från exempelvis Grekland, Spanien och Portugal. En rad militärkupper i Turkiet 1960, 1971 och 1980 ledde till en första flyktingström från Asien. De flesta kom dock av ekonomiska skäl, några av politiska. Denna invandring gav inte upphov till några allvarligare sociala eller politiska problem. Sverige behövde arbetskraft. Övervägande delen kom från kulturer som inte var så väldigt annorlunda den svenska.

I mitten på 70-talet kom en ny våg av invandrare, som till största delen var politiska flyktingar, från diktaturerna i Latinamerika. Under 80-talet kom många från det söndersplittrade och krigshärjade Jugoslavien. Dessa kom inte för att de hade svårt att försörja sig i hemlandet. De flydda för sina liv eller för att undgå krig, tortyr och förföljelse. Under 80-talet ökade flyktingströmmen efter det att Khomeini 1979 gripit makten i Iran och infört en islamistisk diktatur.

Utvecklingen i Mellanöstern har sedan dess genomgått en kraftig försämring av de ekonomiska, sociala, politiska förhållandena, vilka tagit sig allt våldsammare former – Gulfkriget, Irakkriget och Syrienkriget samt kriget i Afghanistan. Alla har givit upphov till stora flyktingströmmar till Europa. Man sökte en säkrare tillvaro.

Väl i Sverige upptäckte många invandrade kvinnor att den svenska integrationspolitiken för deras del fungerade dåligt, särskilt för dem som kom från Mellanöstern och andra delar av Asien eller olika delar av Afrika.

I den nya situation som uppstått fungerade inte den svenska integrationspolitiken. Nu blev bostadssegregationen och diskrimineringen på arbetsmarknaden synlig. Invandrade kvinnor upptäckte att deras möjligheter att ta del av de framsteg som gjorts av svenska kvinnor inte ökade utan minskade. Jämställdheten var inte till för dem. Den allt tydligare segregationen gjorde att det i de större städernas förorter uppstod enklaver där ett mycket traditionellt och patriarkalt förtryck från hemlandet bevarades och stärktes. Hur hanterade de organisationer och partier, som tidigare varit så aktiva i feministiska frågor, på invandrarkvinnornas problem?

Vpk hade tidigt uppmärksammat att invandrarkvinnornas specifika förhållanden. Redan 1975 behandlades de i det studiematerial partiet gav ut. (Kvinnokamp för socialism och frigörelse, Arbetarkultur, 1975) Trots att materialet var vida spritt och mycket diskuterat gjordes inte mycket i form av konkret politik när det gällde invandrade kvinnornas situation. I den långa diskussion och kamp som fördes under 80- och 90- talen mellan ”traditionalister” och ”modernister” inom vpk/vänsterpartiet kom invandrade kvinnors situation i skymundan. I de debatter, som ledde fram till att vänsterpartiet proklamerade sig som feministiskt, fanns inte de invandrade kvinnorna med.

Bild: Frans Masereel

Dessa kvinnor är många och de är av flera olika nationaliteter. De har dock en sak gemensamt: De åtnjuter, trots att de lever ”i världens mest jämställda land”, i praktiken inte alls samma rättigheter som andra kvinnor i Sverige. Många invandrarkvinnor har upplevt att deras ekonomiska situation i och för sig förbättrats jämfört med den de hade i de starkt patriarkala samhällen de lämnat.  De har för första gången fått uppleva en viss ökad rörelsefrihet och ett visst välstånd. Även om många inte kan arbeta eller inte får något jobb så finns det barn- och äldreomsorg och olika bidragssystem som kan ge ge dem hjälp och stöd. Trots att deras ekonomiska situation förbättrats i jämförelse med de villkor de levde under i de samhällen de tidigare levde i har de dock långt kvar innan de nått samma nivå som andra kvinnor i Sverige.

Mångkulturalism och ”kulturella rättigheter”

Den integrationspolitik som bedrivits under namn av ”mångkulturalism” och som så välvilligt syftade till någon sorts ”förbrödring” över etniska gränser resulterade i en kulturrelativism, där alla kulturer skulle ”respekteras”, oavsett vad dessa innehöll. En del uttryckte det som så att ”invandrarnas kulturella rättigheter” skulle omhuldas. Hur tvivelaktig och luddig denna terminologi var blev mycket tydligt när man började diskutera den kvinnosyn som finns inom olika nationaliteters och folkgruppers kulturer.

Till de ”kulturella rättigheterna” hörde att man bland invandrar- och flyktinggrupper skulle kunna bevara macho- eller hederskulturer med allt vad dessa innebar av fysiskt och psykiskt våld, begränsningar av unga människor liv, särskilt flickors och unga kvinnors rörelsefrihet, barn- och tvångsäktenskap, förbud mot föräktenskapliga sexuella förbindelser, könsstympning, homofoba vanföreställningar m.m. Vi finner det högst otroligt att kvinnor ser dessa frihetsinskränkningar, som sina kulturella rättigheter. Det är i första hand män som ser dessa fenomen som sina av hävd och tradition rättmätiga privilegium att kontrollera kvinnornas livsföring och sexualitet.

På samma sätt som kyrkor i Sverige bjudit och delvis fortfarande bjuder motstånd mot att kvinnor prästvigs och mot homosexuellas rättigheter, är en rad andra religioner, såsom extrema trosriktningar inom islam, hinduismen, judendomen m.fl., också motståndare till att kvinnor skall ha samma rättigheter som män.

Sett i ett historiskt perspektiv har religionen ofta använts för att rättfärdiga det bestående. Mera sällan har den ställt sig på de förtrycktas sida. Allra mest sällsynt har varit att den ställt sig på förtryckta kvinnors sida.

I Sverige som i många andra europeiska länder har integrationen varit koncentrerad på nationalitet och etnisk grupptillhörighet. Stora befolkningsgrupper skall integreras kollektivt i Sverige. Kvinnornas villkor inom dessa grupper har därvid glömts bort.

I det svenska samhället har man sedan länge satt individens mänskliga rättigheter i centrum. Man utgår från att barn och kvinnor är självständiga individer. Samhällets olika institutioner är följaktligen baserade på individers rättighet och inte på grupptillhörigheter.

När det gäller integrationspolitiken och de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som vidtagits för människor från olika delar av världen har dessa varit baserade på etnisk eller nationell grupptillhörighet. Integrationspolitiken har alltsedan en sådan började utformas varit gruppcentrerad och inte sett till individens rättigheter och skyldigheter i det svenska samhället.

Detta har medfört att frågan om jämställdhet mellan könen i förorterna hamnat långt ut i marginalen. Den har varit könsblind. Trots allt tal om nödvändigheten av integration har diskrimineringen av barn och kvinnor i olika förorter kommit att döljas under en integrationspolitisk retorik. Den förda integrationspolitiken har banat väg för två åtskilda system.

En tredje våg i kampen för kvinnors frigörelse

Kampen för kvinnors myndigförklarande och rätt till medborgerliga rättigheter var den första vågen av den feministiska kampens utveckling i Sverige. Kampen för jämställdhet på arbetsmarknaden, rätt till sin egen kropp, för daghem åt alla barn, m.m. på 70- och 80-talen utgjorde den andra vågen i kampen för kvinnors frigörelse i Sverige.

Den tredje vågen i den feministiska kampen för kvinnors frigörelse måste handla om att invandrade kvinnor ska ha samma rättigheter som alla andra kvinnor i Sverige – att hederskulturerna och sedvänjor som könsstympning bekämpas. Den kampen inleddes på allvar för femton år sedan efter morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal. Och den pågår här och nu. Den har redan pågått i många år och den kommer att fortsätta . Sannolikt kommer den att ta tid.

Det handlar om en hård och svår kamp mot tusenåriga förtryckande traditioner och mot brutala patriarkala förhållanden som inte sällan är försedda med religiösa förtecken. Vissa framgångar har kunnat noteras. Invandrarkvinnornas situation och kamp för sina rättigheter har äntligen börjat att tas på allvar av många företrädare för frivilligorganisationer och inom flera politiska partier.

Viktigast av allt är dock att invandrade kvinnor själva organiserar sig i kamp mot det traditionellt betingade förtrycket. Det är vad Varken Hora eller Kuvad (VHEK) och flera andra kvinnoorganisationer arbetar med. Den kamp som dessa organisationer för behöver alla andra kvinnoorganisationers stöd för att lyckas i sin kamp för frigörelse. Och omvänt: Den feministiska rörelsen i Sverige behöver för sin egen skull stödja invandrade kvinnors kamp. När vi talar så mycket om integration så är vi övertygade om att den förortsfeministiska kampen måste integreras i den feministiska kampen i övrigt. Det skulle den feministiska kampen i sin helhet vinna mycket på.

Men var är arbetarrörelsens organisationer? Var håller fackföreningarna hus någonstans när det gäller de frågor vi tagit upp här? Vad gör arbetarrörelsens partier? Det räcker inte med att Stefan Lövén förklarar: ”I Sverige råder jämställdhet, punkt slut!” – för det gör det inte!

Det är bra att Stefan Lövén säger det han säger, men något måste också göras. Åtgärder måste vidtas. Och nu när det börjar hända saker och ting, vill vi till arbetarrörelsen och dess organisationer och partier säga: Efterkälken är ett obekvämt färdmedel i politiken!

Amineh Kakabaveh och Hans Arvidsson