Hederskulturen – ett ”normaltillstånd”

Tre intervjuer som blev ett referat:

Hedersmorden på Fadime Sahindal och Pela Atroshi har rönt stor uppmärksamhet i medierna. De är dock toppen på ett isberg. I hederskulturen ingår en vardag som skiljer sig avsevärt från andras i Sverige – särskilt när det gäller unga kvinnor situation.

Det handlar om uppväxt, skolgång, äktenskap och möjligheter till ett självständigt liv.

I detta nummer av Förortsfeministen hade vi från början för avsikt att publicera en intervju med tre unga kvinnor som berättade om hur det är att leva i hederskulturen. Det handlade om anonymiserade intervjuer, dvs. de tre kvinnorna skulle inte figurera med namn, ort och ursprungsland. Vi träffade dem och de berättade beredvilligt om de förhållanden de levt och delvis fortfarande lever under. Vi spelade in, redigerade och tog bort sådant som vi trodde skulle kunna göra att man kunde identifiera dem. När så var gjort fick vi veta att det vi tagit bort nog ändå inte räckte till. Det fanns ändå kvar något i intervjuerna som de var rädda skulle kunna göra att man identifierade dem. Kan man inte vara konkret i en intervju, så är det inte längre någon intervju. Att de tre unga kvinnorna som vi träffade inte vågade framträda ens anonymt är inget man på något sätt kan moralisera över. Beslutet måste vara deras och ingen annans. Vi har emellertid i efterhand vaskat fram kontentan av vad de hade att berättade. Därför har den artikeln blivit ett referat istället för en intervju.

De tre kvinnorna var i tjugoårsålder. En hade varit gift. Hon hade under påtryckningar manipulerats in i ett äktenskap under en semesterresa till det land familjen kom ifrån. En annan var gift, men hade utan större problem från familjens sida, själv fått välja den man hon ville gifta sig med. En tredje var på väg att gifta sig med den man hon ville ha. Att hon fick den man hon själv ville ha berodde på att hon varit osedvanligt taktisk och manövrerat mycket skickligt, skaffat sig bundsförvanter och genom en försiktig och långvarig utnötningstaktik lyckats bryta familjens motstånd. Hon hade varit en bra förhandlare.

Äktenskapet inom hederskulturen handlar inte i första hand om att det par som skall ingå äktenskap fattat tycke för varandra. Det handlar om vilka allianser som skall knytas. Ytterst handlar det om vad brudens far anser om saken, sedan vad släkten och omgivningen anser. Det varierade dock något med vilken kraft de tre kvinnornas fäder hävdade sin roll som familjens överhuvud. Av våra samtal framgick det också att etniskt ursprung spelade en roll vid valet av make. Helst skulle det vara en landsman, kanske helst en avlägsen släkting. Giftermål mellan kusiner är inte ovanligt i stora delar av Asien.

Vi kom att tala en hel del om uppväxt, utbildning och skolgång. Det visade sig att alla tre inte gått ut grundskolan. Gymnasium var inte att tänka på för någon av dem. Två av dem hade med våra ögon sett, gift sig tidigt och en av dem var på väg att gifta sig tidigt. Mellan för tidigt avslutad skolgång och äktenskap hade kvinnorna varit vad man i Sverige förr i tiden ute på landsbygden kallade ”hemmadöttrar”, dvs. bott hemma hos sina föräldrar. Detta hade medfört att de inte fått möjlighet att skaffa sig ett kvalificerat och hyggligt betalt jobb. En av kvinnorna som efter några års äktenskap skiljt sig från sig från sin man, som visat sig vara någon annan den hon hoppats på, kämpar nu med att jobba, utbilda sig samt ta hand om ett barn.

Att förvägra flickornas utbildning och sedan förmå dem att gifta sig tidigt innebär en allvarlig tempoförlust i livet eller en underordning i förhållande till mannen.

När det gällde rörelsefriheten var det uppenbart att flickorna var avsevärt mer begränsade än sina bröder, vilket för övrigt framgått i de undersökningar som vi i VHEK tidigare gjort. De skulle gå raka vägen hem från skolan, inte vara ute om kvällarna, inte träffa killar, m.m. En sak som var mycket påtaglig var att föräldrarna visade ett så litet intresse för flickornas skolgång och utbildning. De gick inte på föräldramöten. Var det någon som gick på föräldramöten eller kvartssamtal var det flickornas bröder.

I skolan undervisas i ämnet Sex och samlevnad. De tre kvinnorna förklarade att de inte berättade något om denna undervisningen hemma. Det var lätt att hålla inne med, eftersom deras föräldrar visade så lite intresse för vad som hände i skolan.

En av kvinnorna berättade dock att hon blev lite chockad över att en klasskamrat av annan religiös tillhörighet än hennes egen av föräldrarna förbjudits att delta i sexundervisningen. Hon var inte förvånad över förbudet som sådant. Hon hade trott att det bara var hennes egen religion som förbjöd deltagande i undervisning om sex.

En av dem berättade att hon vid ett tillfälle hade deltagit i simundervisning, men gjort det i smyg och bett läraren att inte säga något om saken till föräldrarna. Det hade läraren lovat. Läraren hade hållit sitt löfte.

De tre kvinnorna var starkt kritiska till hederskulturen. De hade sett hur andra kvinnor i Sverige levde. Likafullt levde de i en omgivning där hederskulturens normer gällde. Alla tre förklarade att man lever från det man föds, växer in i och anpassar sig till dessa normer. Man är fostrad till att uppfatta hederskulturen som ett normaltillstånd. Det som är utanför hederskulturen ses som onormalt. Det är därför det är så svårt bryta sig ur den, menade de Ändå kan man inte undgå att bryta mot hederskulturen normer och föreställningar. För att undvika konflikter på kort sikt tvingas kvinnor ljuga eller låta bli att berätta något om vad man gör i sammanhang där föräldrarna inte är med. För föräldrarna är det normalt att inte intressera sig för barnens, särskilt flickornas, skolgång och utbildning.

Vi frågade dem om de hört om metoo-kampanjen. Varför beter sig män i vardagen så illa mot kvinnor, frågade vi.

Svaren på denna fråga var förstås att det berodde på den bristande jämställdheten mellan män och kvinnor, kultur och tradition m.m, men en av tjejerna tog upp en i sammanhanget oväntad fråga:

– Hur uppfostrar kvinnor sina söner? Är det inte så att de säger saker till pojkarna som: ”Du är ju jättesöt, du är jättefin. Du kommer att få många tjejer. Du kommer att bli en riktig tjejtjusare. Och till tjejerna säger de att flickor ska bli goda hustrur. Det inflytande vi kvinnor faktiskt har över våra barns uppfostran måste vi använda på ett annat sätt än vi gjort hittills.

Amineh Kaabaveh
Hans Arvidsson