Begränsa, kontrollera, förtrycka – könsstympa!

Meheret Dawit är från Eritrea men lever sedan många år i Sverige. Hon arbetar idag som lärare. I flera år har hon arbetat med att bekämpa förtryck i hederns namn.

Med tanke på att hon kommer från ett av de länder i Östafrika, där den kanske äldsta formen av systematiskt kvinnoförtryck – kvinnlig omskärelse eller könsstympning – förekommit i tusentals år, har hon ägnat denna fråga särskild uppmärksamhet både i sin verksamhet som lärare och som ordförande i Eritreanska kvinnoföreningen i Stockholm. I följande intervju berättar hon för Förortsfeministen om könsstympning – dess antika anor och vad den betyder när det gäller kvinnors underordning i familjen och samhället och för relationen mellan män och kvinnor.

Kan du, innan vi talar om könsstympning som ett allmänt förekommande fenomen i stora delar av världen, berätta lite om din egen bakgrund i sammanhanget?
– Jag kommer, som du vet, från Eritrea. Man skulle kunna säga att min familj i religiöst avseende, tillhör den fjärde generationen av kristna protestanter i min släkt. Redan portugiserna ville på 1600-talet stoppa sedvänjan att könsstympa unga flickor i Eritrea. Men när de upptäckte att de tappade anhängare till den kristna läran slutade de att ”lägga sig i”. Kvinnor som inte var omskurna blev inte gifta och det gjorde det ännu svårare att ta itu med frågan. Det skulle ha krävts omfattande insatser och det hade man inte ”tid” med. Det var då precis som det är idag. Det är inte många – i varje fall inte tillräckligt många – som ”lägger sig i” så sedvänjan lever vidare. Som regel är det äldre kvinnor som utför ingreppen. I vår familj fanns en ”mamma Elisabeth” som brukade komma med sina rakblad och ta bort halva klitoris på alla småflickor. Hos oss brukar man göra det innan flickan fyller tre månader. När det gäller den grövre formen av dessa övergrepp, den faraoniska omskärelsen, har flickorna kommit upp i sju-årsåldern. Hos oss på höglandet utförs inte dess grova ingrepp, men på låglandet i Eritrea utförs fortfarande denna, den värsta sorten av ”klippet”, ännu idag.

– Själv var jag tjugo år när jag kom till Sverige. Jag var tjugosex år gammal när jag fick mitt första barn. Då var jag på Södersjukhuset hos en gynekolog som efter undersökningen frågade mig: ”Är du från Eritrea?” Jag blev riktigt förvånad och frågade: ”Hur vet du det?” ”Ja”, sa han, ”det är den typ av stympning som man använder där”. Det visade sig att min läkare hade internationella erfarenheter och det var han som berättade för mig att jag var ”omskuren”. Jag grät förfärligt. Jag blev väldigt, väldigt ledsen och sörjde länge. Jag ringde min mamma som då levde i Etiopien och sade att man faktiskt berövat mig en del av mig själv. Hon förstod ingenting. Det var ju en självklarhet för henne, inget att prata om. Men senare när hon besökte mig i Sverige kunde vi få igång ett bra samtal. Det är viktigt att tillägga att min pappa inte visste någonting om ingreppet när det genomfördes. Och det var han som senare räddade min syster ifrån att drabbas av samma öde som jag. Det här med rakbladet och stympningen är kvinnornas område. Männen deltar inte i själva genomförandet.

Det finns forskare* som menar att stympningsakten inte är särskilt farlig och att effekterna är grovt överdrivna av FN och olika frivilligorganisationer. Istället talar man om den som en myndighetsakt eller mogenhetsrit (women´s empowerment) bland afrikanska kvinnor som västerlänningar inte ska lägga sig i. Hur ser du på en sådan inställning?
– Nåja, så låter det om man är kulturrelativist. Om man skulle ta bort ditt ena öga då skulle svaret på den här frågan vara enkel. Men nu handlar det om sexualiteten och sådana frågor omges av alla möjliga tabun och myter. Då blir frågan mer komplicerad och svårare att diskutera. De forskare som hävdar detta kan säga vad de vill, men jag använder begreppet könsstympning och jag tycker att fenomenet är förfärligt, tragiskt och i vissa fall även livsfarligt för att inte tala om alla andra konsekvenser som följer av ett sådant ingrepp. De är omfattande. President Obama dömde vid sitt besök i Afrika ut sedvänjan som något som inte hör till vår tid. I Sverige finns forskare som hävdar att det här inte finns några som utför detta ingrepp/övergrepp, men det är inte sant. Vi har redan haft två fall som gått så långt att de tagits upp i domstol. Det är inte många, men ändå. Här finns ett mörkertal.
Det finns uppgifter från Egypten som visar att närmare 90% av flickorna blir omskurna, medan motsvarande siffra i ett land som Tanznia uppges uppgå till 18%, trots att stympning är strängt förbjudet. Vad kan du säga om Eritrea – finns det några liknande uppgifter?
– Det stiftades en lag för fem år sen om förbud mot könsstympning. I Sudan fanns en liknande lag redan 1948, men, lyssna nu noga: 98% (!) av flickorna är omskurna i Sudan. I Eritrea är det nästan lika många som är utsatta. Såvitt jag vet är alla muslimska flickor könsstympade och över 90% av kristna flickor är könsstympade. I Etiopien har man jobbat mycket med frågan så där ligger andelen könsstympade ”bara” kring 60%. I Sudan utför sjukvårdspersonalen ingreppet.

Just nu sa du att det är ju förbjudet i lagen…vad gör den eritreanska regeringen då?
– Regeringen i Eritrea klubbade igenom en lag och sedan ansåg man saken var avklarad. Makten bryr sig sedan inte vidare, ingen uppföljning, ingen som tar något ansvar. Lagen är en symbolhandling, verkligheten är en helt annan sak. Man anser att det är bättre att utföra ingreppen på sjukhus för där finns det i alla fall bedövningsmedel…

Hur ser du på saken själv, varför flickor stympas?
– Jag vet att frågan är debatterad men det finns bara ett skäl, anser jag. Att hindra kvinnors sexuella njutning. Hon skall inte söka njutning och någon eventuell ny partner.

Är det inte så att hela ingreppet egentligen är kontraproduktivt för att det kan väl inte vara bra för mannen heller om kvinnan inte njuter av den sexuella samvaron?
– Javisst. Det hela är ju bara vansinnigt och förfärligt. Man kan inte säga något annat. Det finns stammar som hotas av utrotning på grund av sedvänjan. I Eritrea känner jag till grupper där kvinnor dör efter förlossningen – en död förorsakad av könstympningen. Barnen kan ibland inte heller överleva utan dör de också.

När du säger så innebär det inte då att könsstympning är en uråldrig tradition med krav på kyskhetskontroll i syfte att säkra faderskapet? Är denna tradition verkligen starkare än den mänskliga instinkten och behovet att njuta av livet och friheten?
– Jo, så är det.. Och som du antyder är sedvänjan uråldrig, den måste komma från faraonernas tid, eftersom den grövsta och farligaste formen av stympningen kallas för faraonisk. Då skärs blygdläpparna bort och flickan sys ihop. Sen skall mannen ”öppna” henne och ta hennes oskuld. Det är alltså så det har fungerat i tusentals år.

Hedersmordet torde vara det grövsta repressiva verktyget när det gäller att vidmakthålla en könsmaktsordningen inom en hederskultur. Om man försöker rangordna hederskulturens förtryckarmekanismer var hamnar vi då när det gäller könsstympningen.
– Det är den nästa grövsta. Den näst mest brutala.

Befolkningen i Eritrea består av flera olika stammar. Det talas flera olika språk och traditioner i landet. Det finns m.a.o. olika kulturer. Tillämpas könsstympning av samtliga stammar eller folkgrupper i landet? Finns det någon folkgrupp som avviker från detta mönster?
– Vad gäller Eritrea känner jag bara till Kunama-stammen, som inte tillämpar sedvänjan. De är fria. Deras kvinnor föder utomäktenskapliga barn, till och med flera och de vägrar gifta sig så länge de inte hittar den rätta mannen. Och ingen förföljer dem, medan ”de andra”, dvs. majoritetsbefolkningen, blir förvirrad när de ser dessa kunamakvinnors frihet.

Vad anser du om FN:s arbete med frågan?
– I FN har man fått för sig en utopisk tanke, som går ut på att FGM skall utplånas inom fem år! Jag tycker att det är löjeväckande när åtgärderna ser ut som de gör. Och så valhänta som de faktiskt är. FN har inte ens försökt samla de viktigaste religiösa auktoriteterna för att förmå dem att ta sitt ansvar i sammanhanget. FN säger inte heller någonting ting om könsapartheid, om att kvinnor och män separeras i det sociala livet. Man säger inget om slöjan heller. Varför skall bara kvinnor dölja håret, inte männen? Alla dessa saker kommer i många länder till uttryck i en lagstadgad ojämställdhet. Man föreskriver i lag könssegregation i alla möjliga sammanhang.

Skulle du välkomna att FN samlar dessa berörda religiösa auktoriteter och uppmanar dem att arbeta aktivt med frågan? Det handlar ändå om ca 130 miljoner kvinnor och några miljoner flickor som könsstympas varje år.
– Javisst, det vore mycket bra men det är väl en dröm. Jag tror inte FN vågar sig på något sådant. Regeringen här hemma i Sverige borde däremot kunna göra det. Vi har ju en feministisk regering men den säger inte ens ifrån när det gäller det religiöst motiverade kravet på flickor och kvinnor skall vara oskuld fram till dess att man ingår äktenskap.

Vad anser du om tidigare integrationsminister Nyamko Sabunis förslag – som hon fick backa ifrån – om obligatorisk undersökning av flickor för att komma till rätta med problemet med könsstynpning?
– Jag tycker att hon var den enda ledande politiker som tog frågan om könsstympning på allvar. Jag stödjer hennes förslag även om hon blev hånad och utskälld för det. Vad jag förstår är det inte hennes upprörda kritikers döttrar som blir könsstympade…

Hur arbetar du själv med frågan?
– Som lärare arbetar jag i skolan metodiskt med sexualundervisning och det fungerar som en väg till att komma in på de här svåra frågorna. Men flera kolleger och även rektorer tycker inte att jag skall gå in på så känsliga områden. Tidigt skrev jag till skolledningen om problemet med alla tabun kring sexualiteten, men också om extremism och islamism och menade att vi borde arbeta mer med dessa frågor. Jag fick inte ens ett svar. Nu när vi har haft en terrorattentat mitt i Stockholms city då börjar man äntligen vakna. Kanske inte helt, men lite, i alla fall. Rädslan för känsliga frågor och rädslan för att bli kallad för rasist i kombination med feghet gör att man begår katastrofala fel. Det förebyggande arbetet fungerar inte. Men skulle man göra saker begripliga och jobba metodiskt med de här frågorna så kunde man få slut på könsstympning, hedersvåld och även våldsbejakande extremism.

Vad tycker du att regeringen borde göra?
– Mycket. Till att börja med bord man inte belöna dem som förtrycker. Könssegregationen fortsätter att breda ut sig. Man borde föra en klar och entydig politik och inte röstfiske. Den kulturrelativism som råder måste bort. Respekten för diverse ”kulturer” sätts nu före kvinnors rättigheter. Resultatet blir att man i princip betraktar t.o.m. könsstympning som en kulturyttring värd att respektera, som vissa faktiskt menar. Och vad gäller den könsapartheid som finns så skapar den allvarliga konflikter mellan män och kvinnor, vilka alltid slutar i förtryck av kvinnor. Religiösa friskolor för barn måste bort, det står fullständigt klart för mig. Vi ska inte heller ha religiösa symboler i skolorna. Jag vill att barn skall bli befriade från slöjan. Men jag vet att jag kämpar i motvind, ingen makthavare lyssnar. Och lyssnar de så agerar de i varje fall inte.

Hur ser du på de religiösa ledarnas ansvar i sammanhanget?
– Så här; jag känner en imam i Burkina Faso. Han är engagerad på riktigt och pratar inte bara vackra ord om att stympningen inte har något med religionen att göra. Nej, sedvänjan är äldre än våra religioner, men det är de religiösa ledarna som har makt och möjlighet att förändra situationen. Så fort min imamvän hör att någon i byarna kommer att omskäras, då åker han dit och talar med kvinnorna. Och med männen också, naturligtvis. Och de lyssnar på honom för att han har som religiös ledare stor auktoritet. Han säger att initiation är bra men den skall handla om att initiera och informera flickor om vilken roll de skall spela i samhället. Men för det måste de inte könsstympas…

Hur många sådana imamer eller präster känner du till som jobbar så aktivt med frågan?
– Jag känner som sagt bara till en imam som gör så, men Burkina Faso är ett ganska unikt land, presidentens och hans fru protesterade emot sedvänjan offentligt. (Enligt Unicef är ca 70 % av flickorna i Burkina Faso omskurna. (Redaktionens kommentar.)

Vad du säger är att om de religiösa ledarna skulle ta ansvar på allvar så skulle denna sedvänja försvinna på sikt, eller..
– Ja, det är precis det jag menar…
…jaha, men får vi skriva det?
– Ja, det får ni, det står jag för.

 

Intervju: Nicklas Kelemen


*Den amerikanska socialantropologen Fuambai Ahmadu, ursprungligen från Sierra Leone, bestämde sig för att själv genomgå en ”omskärelse” och vägrar att använda det av FN vedertagna begreppet FGM (Female Genital Mutilation) och hävdar att det handlar en celebrerad mogenhetsritual och som västerlänningar har inget med att göra.