”Vi ska inte tvingas till att begå mentalt självmord!”

Årligen arrangeras i Sveriges Riksdag ett seminarium till Fadime Sahindals minne. Arrangörer är Riksdagsnätverket mot hedersvåld och VHEK. Vid årets seminarium framträdde  en ung sikhisk kvinna från Afghanistan, Nancy Kaur Minglani, och berättade om sina erfarenheter av att leva i enlighet med hederskulturens normer mitt i ”världens mest jämställda land”.

Hon var starkt kritisk mot den naivitet och oförmåga som finns bland myndigheter och politiker i Sverige när det gäller att förstå och hantera hederskulturen. Här följer hennes berättelse.

Jag har blivit inbjuden hit idag av VHEK för att berätta om mina upplevelser och erfarenheter av hur det är att leva som en ung tjej med afghansk sikhisk bakgrund i det sekulära Sverige.

Låt mig ta er med några år tillbaka i tiden – till år 2006. En pappa, hans fru och tre döttrar landade på Arlanda flygplats. Det var ungefär där allting började. Idag är jag 23 år och bor i Göteborg.

Jag var 12 år när vi kom hit och jag var nyfiken. Min nyfikenhet blev min största tillgång, men mina föräldrars värsta mardröm. Dagar, veckor och månader gick och jag kom mer och mer in i det svenska samhället med allt vad det innebar. Jag lärde mig tala det svenska språket, umgicks med etniskt svenska vänner, gick i en svensk skola, började äta svensk mat och tog på mig ”svenska” kläder.

Hemma i Afghanistan hade pappa i många år drivit en tebutik. Det var det vi levde på eftersom mamma var hemmafru. Jag och mina systrar gick inte i skolan, men vi gick nästan varje dag till templet, hjälpte mamma med matlagning och diverse hushållssysslor. Ett liknande liv förväntades av oss när vi kom till Ånge. Det var raka vägen hem som gällde efter skolan. Man fick inte gå och fika med en väninna, inte gå och bada med kompisarna på somrarna, eftersom jag inte fick visa min kropp i badkläder. Jag fick heller inte sminka mig. Jag ville börja på med judo men det tog lång tid tills jag verkligen började med det. Det dröjde. därför att träningstiderna var sena, alltså efter kl. 18 på kvällen. Att träna tillsammans med killar fanns ju inte ens på listan.

När jag gick i sjunde klass i Ånge hade jag en vän som hette Anna. Hon var inte alls omtyckt av mina föräldrar. Hon var lång, hade nära till skratt och en hög och tydlig röst. Dessutom rökte hon, drack alkohol på helgerna och träffade killar. Min pappa gick en dag med mig till skolan och bad om att få prata med rektorn. Han sa till henne, rektorn, att han tyckte att Anna verkade vara en dålig tjej och att vi kom från en kultur där tjejer inte uppför sig som Anna. Pappa bad alltså rektorn att hålla ett extra öga på mig och Anna.  ´

Någon vecka efter  detta kallade rektorn mina föräldrar till ett möte där hon upplyste dem om att jag har gått omkring i olämpliga kläder, som dessutom inte verkar vara mina egna och att jag hade alltför mycket smink. Det gjorde att jag inte fick använda Annas kläder längre och fick inte heller sminka mig som jag ville. Livet blev lite svårare än vad det redan var.

Vid det här laget bör det nog inte vara någon nyhet för någon att hedersförtryck förekommer i flera kulturer och länder än i Mellanöstern. Mina föräldrar är troende sikher och sikhismen är en religion som är stor i Indien. Men idag hittar vi sikher runt om i hela världen. I Afghanistan fanns det ca 50 000 sikher innan 90-talet. Idag är siffran betydligt lägre – cirka 3000. På grund av kriget och förföljelse i Afghanistan har sikherna flytt till olika delar av världen.

Sikhismen förespråkar inte hedersvåld eller förtryck mot kvinnan. I sikhernas heliga skrift kan man läsa:

Översättning till svenska av raderna ur sikhernas heliga skrift:

Man kan inte beskylla religionen, sekhismen, för att vara upphovet till hederskulturen. Det är istället uråldriga, djupt inrotade traditioner som finns i hela samhället i övrigt som utgör grundvalen för hederskulturen.

På sommarloven under högstadie- och gymnasietiden blev jag inte bortförd till Afghanistan för att bli bortgift med mina kusiner eller liknande.  Istället tvingade min mamma mig att stå bredvid henne i köket, så att jag skulle lära mig laga mat. Detta för att jag sedan skulle kunna laga god och bra mat i framtiden till min man och mina svärföräldrar.  En väluppfostrad flicka gifter sig och tar väl hand om sin man och sina svärföräldrar. Blir det inte så är det mina föräldrar som har misslyckats. Jag blev också tvungen att umgås med min släkt flera dagar i veckan på sommarlovet.

Många ungdomar såg fram emot sommarlovet. Jag och min lillasyster tyckte att det var en period då vi inte fick någon frihet alls. Det fanns inget andrum för oss. Vi kunde träffa våra kompisar och jag kunde inte träffa den killen på rasterna som jag hade blivit kär i.

Dessutom ska ju folk ta ut sina semestrar på sommaren. Det innebär att jag inte kunde träffa min psykolog en gång i veckan. Jag kunde inte heller träffa min kontaktperson från Socialtjänsten.

När jag var 15 år hade jag börjat och träffa en psykolog i Stockholm. Jag led av djup depression, starka självmordstankar, attacker av panikångest, gråtattacker när jag var ute på stan – och hemma också för den delen. Det var då – när jag var 15 år – som jag började må riktigt dåligt. Mitt liv var fullt av hemligheter och lögner och jag levde i ständig rädsla. Jag mådde så pass dåligt att jag funderade på en väg ut hemifrån. Jag sa till min psykolog att jag vill flytta hemifrån. Hon kontaktade socialtjänsten och fick den att ta tag i min situationen. Kort därefter blev det ett möte med psykiatrin, socialtjänsten, mina föräldrar och mig. Jag satt där och var livrädd för vad som skulle sägas och hur mina föräldrar skulle reagera.

Socialtjänsten gjorde en utredning och de kom fram till att det bästa för mig var att stanna hemma hos mina föräldrar men få en kontaktperson. Eftersom jag var omyndig kunde jag bara inte flytta hemifrån. Alternativet var att jag skulle få skyddat boende för att kunna flytta hemifrån. Det var dock inte det jag ville just då. Jag var inte redo för att ta ett så stort steg, Jag ville ha kvar kontakten med min mamma och lillasyster. Dessutom var min situation väldigt svår och psykiskt påfrestande, men inte livshotande.

Jag hade en svensk pojkvän när jag var 17 år. Han var en snäll och fin ung man. Jag förälskade mig i honom.

Vi sågs alltid på platser där det fanns minst risk att mina föräldrar och släktingar skulle se oss. Trots att vi var försiktiga var vi ändå väldigt rädda. För hur länge kunde jag smyga med allt jag gjorde? Hur många lögner måste jag dra för mamma? För att stödja en lögn drog jag en till lögn för mamma. På så vis hamnade jag i en nedåtgående spiral som aldrig nådde någon botten.

Den dag då jag var tvungen att berätta för min mamma om min svenska pojkvän kom dock till slut. Detta beslut tog jag för att min hemspråkslärares dotter hade sett mig och min pojkvän kyssas hejdå på en tunnelbanestation i Stockholm. Jag blev väldigt rädd. Tänk om hon ringer och säger till mamma att hon har sett mig och Nils? Tänk om hon ringer någon annan släkting och säger att jag har varit ute med en kille på stan? Jag ville alltså hellre berätta allt själv än att det skulle komma från någon annan. Så jag berättade för min mamma och hon blev chockad och otroligt besviken. Hon kallade mig för självisk och menade att jag var en lösaktig tjej; att jag var den äckligaste människan på hela jorden. I tre veckors tid pratade inte mamma med mig och ville heller inte titta på mig för att för att hon ansåg att jag var så smutsig och äcklig.

Mitt i detta kände jag mig väldigt ensam och väldigt dum.

Verkligheten för en ensam kvinna eller tjej är brutalt svår och psykiskt påfrestande när det gäller att gå emot sin familj och släkt som är förenade och beredda att upprätthålla förtryckande och våldsbejakande värderingar och traditioner.

Vi behöver ett samhälle med en verkningsfull lagstiftning och effektiva åtgärder mot hedersrelaterade värderingar och handlingar, som stödjer oss fullt ut när våra familjer och släktingar angriper oss, hotar oss och vänder oss ryggen.

Sverige får inte låta tjejer som oss tvingas begå mentalt självmord (genom att döda våra drömmar, känslor, passioner och vår sexualitet) och frånta oss rätten att leva ett fritt och värdigt liv.

Jag föreslår en handlingsplan för nolltolerans mot hederskulturer som inkluderar ett samhällskontrakt innehållande både piska och morot för dem som torgför hedersrelaterade värderingar eller utför hedersrelaterade våldshandlingar. Nolltolerans kan uppnås genom en kombination av kampanjer och särskild lagstiftning mot hedersrelaterat våld. En specifik brottskatalog rörande förtryck och våld i hederns namn bör införas.

En effektiv metod att möta en del av det hedersrelaterade våldet vore att från första dagen ställa strikta krav på att nyanlända informeras om att hedersrelaterat våld får särskilt kännbara påföljder för den som förespråkar värderingar som rättfärdigar hedersrelaterat våld eller utför hedersrelaterade våldshandlingar.

Förövare som bryter mot i Sverige stiftade lagar och regler som rör kvinnors och flickors fri- och rättigheter skall t.ex. kunna innebära att asylprocessen avbryts och beviljade uppehållstillstånd upphör att gälla med omedelbar verkan med föra utvisning. De utsatta kvinnorna och tjejerna skall däremot ges skydd och stöd.

Utöver strikta krav på nyanlända krävs omedelbara informations- och utbildningsinsatser om vad som gäller i Sverige. Det kan handla om obligatorisk föräldrautbildning för nyanlända familjer, där man får lära sig var och när man kan sätta gränser för sina barn, och var och när de faktiskt klarar sig själva. Det kan också handla om obligatorisk utbildning för alla om mänskliga fri- och rättigheter i Sverige med fokus på kvinnor och flickor så att de nyanlända får vetskap om att brott mot kvinnors rättigheter får kännbara påföljder.

Sverige skall inte bevilja uppehållstillstånd, än mindre medborgarskap, till förövare som tillämpar hedersvåld.

Asylsökande bör ställas inför följande villkor:

De ska skriva under ett samhällskontrakt som innebär att man utan undantag avser att följa svensk lagstiftning när det gäller kvinnors och barns fri- och rättigheter, vilket självfallet också innebär att de tydligt och klart informeras om den svenska lagstiftningen. Både män och kvinnor ska informeras, då det inte alls är säkert att kvinnor känner till vilka rättigheter de har vare sig i svensk eller internationell lag. Asylsökande skall informeras om att den som inte uppfyller samhällskontraktet utan bryter mot svensk lag i frågan om kvinnors rättigheter kan drabbas av att asylprocessen avbryts eller uppehållstillståndet kan återkallas och upphöra att gälla.
Vi måste  ge de kvinnor och flickor som är utsatta för hedersvåld möjligheter att genom ett samhällskontrakt skapa förutsättningar för en självsanering bland dem som i hederns namn begår brott – ibland mycket grova sådana.

Det är dags att Sverige och svenska politiker på riktigt och på allvar ställer upp för och skyddar kvinnor och tjejer som utsätts för hedersrealterat förtryck och på allvar ställer förövarna till svars för sina handlingar. Det får inte bli som i skolan  att mobbade barn tvingas byta skola och mobbarna få gå kvar, dvs. kvinnan tvingas fly till en kvinnojour, skaffa sig skyddat boende, medan mannen förblir ostraffad trots att han kanske både hotat och misshandlat.

 

Nancy Kaur Minglani