Återupptäck Eva Moberg!

Under 1900-talet stärktes kvinnornas ställning i det svenska samhället. Det lagstiftades om kvinnors rättigheter. Rättigheterna kom på pränt. Man kan läsa om dem i våra lagtexter. Men hur var det med tillämpningen och vilken blev effekten av de nya fina lagarna?

Eva Moberg var först med att skriva och tala om detta på tidigt 60-tal och var en stridbar förelöpare till den kvinnorörelse som skulle komma under 70-talet.

I den artikel Amineh Kakabaveh och jag skrivit i detta nummer av Förortsfeministen – en överskådlig snabbskiss av kvinnokampens/feminismens historia i Sverige – har vi försummat att nämna en viktig förelöpare till den feministiska våg som inträffade under 1970-talet – Eva Moberg.

Förra året skulle hon ha fyllt 85 år. Hon dog alldeles för tidigt 2011. I essän Kvinnans villkorliga frigivning tog hon redan 1961 upp mycket av det som senare skulle bli huvudfrågorna i kvinnokampen på 70-talet. Hon beskriver hur falsk och förrädisk hemmafrurollen var och hur illa den stämde med den officiella bilden av kvinnornas ställning i det svenska samhället.

En arbetsuppgift till

Den officiellt proklamerade politiken förklarade att kvinnorna nu kunde komma ut på arbetsmarknaden och hade rätt att välja vilka yrken och utbildningsvägar som helst. Därmed ansågs de vara de jämställda med männen. Vad som hade hänt i verkligheten var emellertid något helt annat, menade Eva Moberg.

Istället för att spela en roll, den i hemmet, hade kvinnorna fått ytterligare en roll att spela, ytterligare en arbetsuppgift att utföra – på arbetsmarknaden. För i praktiken blev det så att kvinnan fortsatte att sköta hemarbetet samtidigt som hon skulle jobba.

Samtidigt med att denna förställning om kvinnornas nya ”frihet” att få komma ut på arbetsmarknaden var det likafullt hennes egenskaper som könsvarelse som kom i första hand, förklarade Eva Moberg och skev:

”Flickan formas efter äktenskapsmarknaden krav, pojkens framtid är en fråga av ett helt annat allvar, en helt annan dignitet. Kvinnorna påverkas ända från de första åren och sedan ihållande, bl.a. genom sociala värderingar, film, veckopress, reklam och förmaningar från självutnämnda förmyndare, att i mannen se sitt mål, sin huvuduppgift i äktenskapet, hemmets sammanhållning och barnens fostran. De flesta kvinnor är numera antingen överansträngda eller tyngda av konstant dåligt samvete eller bådadera.”

Eva Moberg bröt genom sina ställningstaganden med Alva Myrdals och Viola Kleins tal om kvinnans ”dubbla roller”. Myrdal/Klein var fast i föreställningen att för mycket yrkesarbete skulle leda till att ”barnen … skulle få lida av en otillfredsställd moder”. Det var kvinnan enbart som kunde och skulle tillgodose barnets behov. Mannen fanns i dessa sammanhang inte med i bilden. Han var någon annanstans.

Eva Moberg ville inte tala om ”kvinnans två roller”. Hon talade istället om ”människorollen”. Eva Moberg var alltså först på plan med det som senare kom att talas och skrivas mycket om under 70-talet – de dubbelarbetande kvinnorna.

Vissa framsteg … och sedan

Eva Mobergs skriverier låter kanske som gammal feministisk skåpmat i vår tid, därför att vi kanske tycker att vi läst och hört det hon skriver om, så många gånger förut. Men hur mycket förändrar iakttagelser, åsikter och synpunkter verkligheten omkring oss? En del, kanske. Vissa framsteg har gjorts. Daghem har byggts. Fler kvinnor går vidare till högre studier. Det sitter fler kvinnor i riksdagen. Visst, det är väl bra. Men borde det inte bli ännu bättre? Hur många kvinnliga forskare finns det vid våra universitet i förhållande till antalet män? Hur ser det ut när det gäller kvinnornas inflytande i företagen eller i de fackliga organisationernas ledningar osv? Har kvinnor samma löner när de gör samma jobb som männen? Har kvinnorna i verkligheten samma rättigheter som männen?

Man bör när man läser lagtexter och lyssnar till vackra proklamationer hålla i minnet att inget är mer likt skrivet i sanden än löften om kärlek.

Det torde finnas all anledning att plocka fram en hel del av den gamla feministiska ”skåpmaten” från 60-och 70-talen ur skafferiet. Gör vi det kommer vi att finna att det Eva Moberg serverade har en oväntad fräschör fast det nu har gått 56 år sedan Kvinnans villkorliga frigivning publicerades i Liberal debatt. Idag kan man läsa denna och andra artiklar i en nyutkommen antologi och minnesskrift om Eva Moberg. (Gränslöst knivskap. En bok om Eva Moberg, Leopard förlag, 2017)

En genuin förargelseväckare

Men ännu viktigare är nog att vara vaksam när det gäller de krafter som idag försöker hejda eller pressa tillbaka kvinnorna i deras kamp för frigörelse. Dessa krafter finns inte bara i Sverige i form bakåtsträvande och traditionsvurmande sverigedemokrater och kristdemokrater eller allmänt trångsynta manschauvinister. De utgör en internationell företeelse, vars mest desperata uttryck återfinns i kvinnofientlig jihadism och fundamentalistisk islamism, kristen högerextremism eller extremnationalistisk buddism m.m.

Världen över uppträder politiska ledare som i varierande grad öppet visar – ibland till och med prålar – med sin kvinnofientliga och kvinnoföraktande inställning som Trump i USA, Putin i Ryssland, Orban i Ungern, Kaczynski i Polen, Erdogan i Turkiet osv.

Inför dessa feminismens fiender borde den internationella kvinnosolidariteten formera sig till ett enat slagkraftigt motstånd. Men motståndet sviktar, menar Nicklas Kelemen i sitt bidrag i ovannämnda antologi. Det som gör att den sviktar är den s.k. kulurrelativismen, som menar att man måste respektera andra kulturer även om dessa innehåller grovt kvinnoförtryckande element. I sin artikel berättar han om sitt möte med Eva Moberg som för honom påpekar att ”Kulturen är aldrig oskyldig, ska du veta. Att förändra kulturer och traditioner är en kamp som du inte får backa ifrån!”

Eva Mobergs politiska engagemang begränsades dock inte till kvinnokamp och feminism. Det framgår av Thage G. Petersons artikel. Hon var aktiv i miljökampen och kämpade mot kärnkraftsutbyggnaden. Hon ville inte veta av något svenskt medlemskap i NATO. Hon var övertygad om att med ett NATO-medlemskap skulle Sverige förlora sin fria ställning i världen och hon ville att de svenska trupper som under FN-flagg samarbetade med NATO i Afghanistan skulle tas hem, berättar Thage G. Peterson.

Det finns mycket att upptäcka och återupptäcka i denna antologi- och minnesskrift om Eva Moberg både när det gäller hennes ståndpunkter, insatser och hennes person. När det gäller det sistnämnda gör Olof Buckard en fin beskrivning av henne där han bl. a. förklarar att ”De igelkottiga taggarna i hennes väsen var omisskännliga och avväpnande. Hon var en genuin förargelseväckare.”

Det är inte utan att man önskar att de taggar som hennes motståndare stungits av fortfarande sitter i och att de i och med ovannämnda antologi svider lite extra.

Hans Arvidsson